Våra älskade busfrön
En märklig föreställning
Kapitel 18
Del 1
Det är tidig natt, och jag ser dimma i fjärran.
Jag behöver inte anstränga mig speciellt mycket, snarare sorterar jag den här observationen på det mer lättillgängliga kontot, eftersom det bara är att kasta en blick genom fönstret i vardagsrummet.
Där borta, ganska nära, faktiskt, slingrar sig den där gång-och cykelvägen som jag har tittat på så många gånger. Just den här gången är det början på en rätt fuktig dag i slutet av mars, då strålkastarna från belysningen silar sitt dova ljus genom det lätt suddiga landskapet.
Utan tvekan en banal iakttagelse.
Inser jag plötsligt.
Men den har ändå ett värde, och det egentligen enbart av den anledningen att jag kopplar den till det faktum att du fyller år, älskade Oliver.
För du Oliver, här gäller det att vara klurig, och i mesta möjliga mån försöka tänka bort sorg och i stället ta emot den härliga bris av närvaro som du med jämna mellanrum låter skölja över både kropp och själ.
Den brisen ger mig en energi, tillräckligt stark för att genomskåda alla problem.
Jag vet att jag för fem år sedan, när det från just ingenstans hände konstiga saker och du lämnade detta jordeliv, var smått panikslagen över att du skulle bli bortglömd. För det skulle ju först och främst bli en vår utan dig, sedan en sommar, sedan en höst, och så en vinter ovanpå det.
Utan dig.
Det var helt absurda konstateranden, du som i nästan 24 år både varit en självklar och grundläggande del av min tillvaro. Men så plötsligt, från en dag till en annan, hade alla dessa till synes givna förutsättningar kastats omkull och förvandlats till något helt annat.
Till tomhet, och den där uppgivenheten som allt som oftast gjorde sig påmind.
Men efter en tid, faktiskt en ganska kort period, kom jag till insikt, att den som trots allt finns, inte är möjlig att glömma bort.
För det är just så det ligger till.
Del 2
När jag skrivit detta jag just berättat, insåg jag att timmen var så sen att det bara var att gå och lägga sig. Dessförinnan kastade jag en blick ut genom fönstret i det där vardagsrummet, och blev som förstenad. För där ute i trädgården, kanske 15 meter bort, lyste nämligen den där lampan som finns på en stolpe.
Inget konstigt med det, kan tyckas.
Problemet var bara att den där lyktan har varit sönder sedan kanske ett år tillbaka.
Hur kan den lysa, när den är sönder?
Varför tänds den just när du är på väg att fylla år?
Det är just sådana små funderingar som studsar fram och tillbaka i min hjärna, medan jag står där i mörket i vardagsrummet, och fascinerat betraktar den där söndriga lampan som plötsligt fungerar igen.
Här går det inte att hitta någon logisk förklaring, inte i mänsklig mening. Här kan man försöka gissa sig fram, för kanske har vinden tagit i lite extra och på så sätt fått lampan att lysa. Eller är det kanske en fågel, vad vet jag, en kråka, som flugit emot den där belysningsstopen, och därigenom lyckats med det helt osannolika konststycket att skapa en form av elektrisk reaktion.
Eller är det en annan form av reaktion jag just har bevittnat?
Del 3:
Den mänskliga varelsen har en önskan att med logik förklara allting, Det du ser, det finns, det du inte ser, kan absolut inte existera. Det du kan ta på, känna fysiskt, är i alla högsta grad både konkret och självklart. Det du däremot inte kan haka upp på något kroppsligt, kan avfärdas inom loppet av en halv sekund.
För så är det ju.
Detta sätt att resonera har jag den största respekt för. Det är ju dessutom den enklaste sak att luta sig emot. Tryggt. Logiskt. Korrekt. Ingen kan dessutom komma och säga att man har fel, och det är enligt konstens alla regler absolut vackert så.
Men tänk om det finns något bortom det fysiska? Något som tar vid där logikens lagar inte längre hänger med. Tänk om något icke synligt, icke fysiskt, med en liten ögonblinkning har en förmåga att sätta allt man lärt sig som människa totalt ur spel?
Som den där lampan som var sönder och börjar lysa.
Dagarna efter använde jag de fysiska lagarna, alltså av-och-på-knappen på strömbrytaren, för att försöka tända trädgårdslampan i fråga. Det gick ju inte. Så här har jag en trasig lampa, som plötsligt blev hel, och nu är trasig igen.
Hm.
Det skulle inte förvåna mig om du sitter någonstans och gapskrattar åt den där kvaddade lampan som fick nytt liv. Du din härlige skämtare fortsätter att skoja, möjligen just för att livet är en märklig föreställning.
Skål i ICA`s egen pärondryck med ciderkaraktär, och ha en underbar födelsedag, käre Oliver!!!
Ps: Hälsa farfar.
Pappa
Idag är det din dag, Oliver.️
Vi saknar dig️
Vi tänker extra mycket på dig idag️
I dag är det din 29-årsdag. Grattis säger vi och saknar dig utan gräns
Finaste och roligaste Oliver️. Så omtänksam och varm och en alldeles charmerande ung man. Du hade en sån värme i dig och samtidigt mycket bus, underbar blandning. Tänker ofta på dig ️
Saknar dig Oliver
För fem år sedan idag fick jag reda på något som skulle förändra mitt liv för alltid- att du inte finns längre.
Mina tankar och känslor var på utsidan. Det kändes som knivar i mitt hjärta. Hur ska jag kunna fortsätta att leva utan någon som alltid har varit hos mig från och med dagen jag föddes? Du har alltid varit min tryggaste punkt. På dagis när jag var ledsen var du där och tröstade mig. Du har alltid varit otroligt överbeskyddande (på gott och ont) mot mig. Det har aldrig varit någon annan som har förstått sig på mig så bra som du har gjort. Alla fina samtal vi har haft och alla jävelskap vi har utsatt varandra för, inte minst när jag rev stearinljus och sa att det var kokos och att jag ville att du skulle smaka, vilket du förövrigt gjorde. Så vem skulle kunna ersätta dig och din roll som min storebror och bästa vän?
Ingen.
En syskonrelation är så otroligt speciellt vilket man inte kan förstå förens dagen sin andra halva inte är med fysiskt längre och man står där ensam kvar. Då uppstod känslor både av tomrum och hopplöshet men inte minst tankar av - vem är jag utan dig?
För i slutet av dagen vet jag om att du inte längre är fysiskt närvarande men inom mig är du och kommer alltid att vara högst levande.
Fan Oliver... Saknar dig lika mycket nu som då...
Vi var ofta en trio som stod samlade på säljgolvet, högst upp i butiken. Vi tävlade mot varandra, skämtade och pratade om allt från livets äventyr till de senaste hiphop-låtarna vi hade lyssnat på.
Men det vi verkligen brann för att diskutera var vårt gemensamma intresse för Formel 1, särskilt ditt och mitt. Vi höll varandras flaggor högt, du för Mercedes och jag för Ferrari (på den tiden). Vi var rivaler. Under mitten och slutet av 2010-talet dominerade Mercedes, och jag påmindes ofta om det från dig. Du behövde knappt säga något ditt leende sa allt, med glimten i ögat förstås. Få var de tillfällen som jag fick göra detsamma, trycka till dig när Ferrari hade vunnit.
Nu, fem år senare, är saknaden lika stor som den var då. En ny säsong av Formel 1 står för dörren och en tanke skänks ofta när jag sitter i soffan på söndagar och tittar på racen önskar jag kunde skriva till dig och dela upplevelsen med dig.
En fantastisk person, kollega och vän, Oliver.
Du är alltid närvarande hos oss. Dina varma kramar och omtänksamhet glömmer vi aldrig..️
Vår Oliver
En märklig föreställning
Kapitel 17
Del 1
Just den här kvällen sitter jag på golvet i vardagsrummet och tittar på tv. Sitter bara någon meter från 55-tummaren från LG, inte för jag ser speciellt illa, utan mer för att jag ljudet kan vara lägre så jag inte stör mamma som ligger och sover.
Där brukar jag sitta kvällar och tidiga nätter.
Vänder blicken åt vänster, åt ett cirkelformat vitt bord och den självklara mittpunkten är det kort som delades ut på din begravning. Där står det kvar, ännu fem år senare.
Hela framsidan består av ditt ansikte.
Jag minns så väl när jag tog den där bilden. En varm sommardag i Mellbystrand. Du älskade både varma sommardagar, bara de inte var för varma, och Mellbystrand.
Det var framåt kvällen och allt var som det skulle den där dagen för bortåt nio år sedan. Du lutade huvudet en aning, tittade åt sidan och avfyrade ett skratt.
Där och då stannade tiden.
Där och då fanns det inte några bekymmer, inga krämpor, inga hack som störde harmonin. Det var bara glädje, bara fina ögonblick, utan den minsta tanke på annat än att uppleva den ena dagen efter den andra.
Del 2
När jag sitter här, alltså ungefär nio år senare och tittar på den där bilden på dig, en vacker ung man, med världens charm och snabbtänkt som få, inser jag att det fortfarande är som jag trodde. När du just hade gått bort, hörde jag folk säga att tiden läker alla sår. Det trodde jag inte då, det vet jag nu.
Tiden har inte ett dugg med saken att göra. Tiden är i grunden människans värsta fiende, som förvandlar barndom till ungdom, ungdom till vuxenlivet, vuxenlivet till medelåldern, medelåldern till ålderdomen och ålderdomen till nästa steg.
Död, kallas det.
Tid är stress, tid är förödande, men tid är också en möjlighet att försöka ta sig samman och bli en bättre version av sig själv. Då inser man, under rätt omständigheter, att glädjen i livet ligger i förmågan att med hela sin kropp och hela sin själ, ta vara på ögonblicket.
För ögonblicket är det enda som egentligen gäller.
Allt annat är antingen dåtid eller framtid.
Och om ödet vill annorlunda, är det inte alltid som en ung person, med hela livet framför sig, ges förmånen att få vara med om det som kallas framtiden.
Del 3:
Så här sitter jag och försöker berätta hur det känns efter fem år av saknad, fem år av längtan. Ingen tår trillar nedför min kind när jag åter vänder blicken mot bilden av dig på det där vita bordet. Snarare en kombination av tacksamhet och glädje. En övertygelse om att livet är en märklig föreställning. Av allt vi fick uppleva. Men också den totala övertygelsen om att du finns kvar. Du ler fortfarande, så den där sinnesstämningen på bilden är signifikativ för hur du har det nu.
Dessutom har du sedan några veckor sällskap av farfar.
Älskade Oliver, och älskade farsan, som ju måste komma med på ett hörn i det här sammanhanget, jag vill egentligen inte tänka på den 9 februari 2019, då du enligt tillgänglig expertis gick bort. Den dagen, och de dagar som följde var hemska, bortom allt förnuft.
Det kan inte tiden sudda bort.
Vad vad jag nu kan göra, och oftast gör, är att använda den magiska energi som du avger. Därav tacksamhet snarare än uppgivenhet, glädje snarare än sorg.
Stor, varm kram
Pappa
Då är det dags för femte julen utan dig vår älskade son. Det är ett tomrum som aldrig går att fylla.
Älskar dig!
Du finns med oss 🕯️🫶�🫶🏾🫶🏾
Idag är det 5 år sedan din moster Malin gifte sig med Iain - du var där!
I dag firar vi lillasyster Betty 26 år
️♥️♥️ Du finns alltid med oss och så närvarande
Och himlen sprack upp!
28 år - Din födelsedag i dag älskade Oliver!
En märklig föreställning
Kapitel 16
Del 1
Det är måndagkväll och vindstilla. Jag kastar en blick ut genom fönstret och ser ett cykellyse som en vit prick en bit bort på den smala gång-och cykelvägen.
En hundägare har stannat till, väntar på att behov ska utföras, och snart är den där vita pricken borta.
Livet snurrar på.
Det vansinniga, oberäkneliga liv där ytterst lite skiljer den ena dagen från den andra. Men så tänker jag att det där kriget i Ukraina snart kan vara över; snart om ett halvår, snart om två år eller om möjligen planeten försvinner i ett rökmoln snabbare än så.
Ja, du hör ju själv.
Dårskap och makt.
På den tunna knivseggen balanserar den här planeten.
Jag har funderat lite på hur jag ska uppmärksamma dig på din födelsedag. En stor kram får det bli, en kram rakt ut i luften, blandad med några tårar och en genuin tacksamhet över alla de dagar som vi fick tillsammans i det här livet.
Så jag bestämmer mig för att hylla livet snarare än att förbanna döden.
Jag vill ännu en gång påpeka att livet är en märklig föreställning.
Därför tänker jag få minnet av dig att dansa, utan att försöka klamra mig fast vid det som varit. Jag plockar helt enkelt ut några ögonblicksbilder, ganska slumpmässigt egentligen, och förhoppningsvis ska dessa sända ut små signaler av din magiska personlighet:
EN HISS I NICE
Så hamnade vi i en hiss på ett fint hotell i Nice. Båda såg vi smått tokiga ut där vi stod i våra Mercedes-tröjor och med våra Mercedes-kepsar. Galna miner, glädje över att vara på resa tillsammans och på väg till Monacos GP i Formel 1. Drygt ett halvår senare talade vi om att åka till ett annat Formel 1-lopp, och du föreslog Belgien. Men 2018 års resa till Nice och Monaco blev både den första och den sista längre resa du och jag gjorde tillsammans. Fast jäklar vad skoj vi hade!
EN PIZZERIA I LAHOLM
Sommar och västkusten. Du var kanske 11 år. Du och jag hamnade på en pizzeria i Laholm, och medan vi väntade på maten tog jag en bild på dig. Du sitter där i en grön tröja med vita detaljer och är hungrig. Eftersom du är du kan du inte låta bli att göra en rolig min. Blicken liksom fastnar i taket och du trycker dina läppar hårt mot varandra. Så mycket du!
En märklig föreställning
Kapitel 16
Del 2
EN PROMENAD PÅ SUNSET BOULEVARD
Den sommardagen i Los Angeles tog familjen en promenad på mytomspunna Sunset Boulevard. Vi bodde i Hollywood och såg oss liksom bara omkring. Du och Betty går inte bara nära varandra, utan Betty tar tag om din arm, vinklar huvudet lite och ler mot dig. Du tittar in i kameran och gör ett nöjt V-tecken med ena handen. Lyckliga steg i en fantastisk stad.
TVÅ KOMPISAR PÅ MEDIA MARKT
Det hände att jag tittade in på Media Markt i Växjö när du jobbade där. Där jobbade också din barndomskamrat Christoffer Lööf. Den här gången snackade vi alla tre, och självklart tog jag en bild. Du placerade din vänstra arm om Lööfs nacke, och visade upp en konstlad, underbar, förvånad min. Lööf hakade på. Bilden är evig, liksom vänskapen. Dessutom fyller ni ju år samma dag.
NÅGONSTANS I NEVADA
Min 60-årsresa blev fantastisk. San Francisco först, sedan åkte vi söderut, längs med vackra Highway One. Du körde. Du älskade att köra bil i USA, i tre delstater, skulle det bli. Efter L A drog vi mot Las Vegas. Jag och Betty sitter i baksätet, och sover för det mesta. Men vid ett tillfälle, någonstans i Nevada, sträcker jag mig fram, säger ditt namn och du vänder dig om. Det blir en ganska suddig bild. Men känslan i den går inte att köpa. Oliver när livet är som bäst, iförd pilotglasögon från Ray-Ban. Nöjd och belåten. Tacksam och underbar.
LUNCH I TRÖNNINGE
Jag vet inte hur många gånger vi har stannat vid korvkiosken i Trönninge, utanför Halmstad. Den här gången kan jag tänka mig att vi varit på bio, och skulle på hemvägen ha lite mat i oss. Du sitter där framför Rolles gatukök, iförd blå tenniströja och din Omega-klocka såklart. Dina ögon säger att det inte finns ett enda bekymmer i sikte. Bara möjligheter och en uppenbar chans att dra i sitt lite gott mos. Kanske fick vi även den gången se när en lokal 15-åring åkte moppe på bakhjulet precis intill. Då brukade vi titta på varandra och skratta högt.
Grattis på födelsedagen, älskade Oliver!
Pappa
Finaste Oliver ️ Du finns alltid hos oss ! Så långt borta men ännu mer så nära 🫶🏾🫶🏾
Tänker på dig och din familj ️❤️
Tänker på Dig och Din familj.
Oliver - 4 år utan Dig
Fortfarande overkligt. Hur fungerar tid egentligen?
Det är för mig en så stark längtan av framtid tillsammans. Jag skänker en tacksamhet för tiden vi fick. Jag kan aldrig släppa orättvisan att Du inte får vara här med oss. Fysiskt. Levande.
Du finns runt oss hela tiden. Men inte i den form jag vill. Vad alla vill.
Jag älskar dig. Upp till stjärnorna och tillbaka.
Min älskade son
En märklig föreställning
Kapitel 15
Del 1
Jag kan verkligen inte komma undan.
Jag sitter här en kall vinterdag när jag plötsligt hör ett skrapande ljud från ytterdörren. En svart katt mot vit snö, och katten står på bakbenen och trummar frenetiskt mot ljusinsläppets glasruta,
Jag släpper in djuret.
Sätter mig åter i fåtöljen och inser att varken jag eller någon annan levande individ, det vill säga levande efter den standard som gäller här på jorden, kan komma undan. Här är vi fast, fjättrade i detta gissel som kort och gott kallas tid.
Ja, du Oliver, jag vet att jag har tagit upp detta tidigare, i dessa meddelanden till dig och till alla andra som väljer att försvinna in i mitt ordflöde.
Jag fattar inte vart tiden tar vägen.
Den bara kommer, med en ny dag i släptåg. Det är till att börja med alltid natt, alltid mörkt, oftast tyst. Den nya dagen dyker upp utan egentlig förvarning, sväljer allt i dess väg och ger inte upp förrän solen sakta försvinner på andra sidan om eftermiddagen. Så där håller det alltså på.
Det verkar inte gå att hejda.
En märklig föreställning
Kapitel 15
Del 2
Men nu.
Just nu, i detta ögonblick känns det som om mitt hjärta exploderar och min själ rycks med i den osynliga, brutala tryckvågen. För nu är den där dagen här igen, i alla fall snart, i alla fall nästan och med all den sprängkraft ingen människa borde utsättas för.
Jag får tänka efter.
Det är inte ett år sedan, inte två är sedan, inte tre år sedan, men desto mer fyra år sedan vi upplevde en dag utan jämförelse inom den brutala sfären. En dag av overklig idioti, av uppgivenhet och av ett inte tidigare skådat vansinne.
Fyra år sedan den där dagen är det alltså.
Jag får tänka efter igen.
Vad är det som tar fyra år i anspråk?
Kommer direkt på att det är fyra år mellan varje olympiskt spel; om jag inte missminner mig betyder egentligen en olympiad just en fyraårsperiod.
Men sedan.
Nä, jag kommer inte på något mer samhälleligt fenomen som är synonymt med fyra år. Förutom inom politiken. Så inser jag att det inte heller spelar någon roll, att jag famlar i tomma intet, för att försöka hitta en jämförelse, en referenspunkt någonstans.
En märklig föreställning
Kapitel 15
Del 3
Kanska beror detta, att jag inte i någon vidare mening kan fästa blicken på just siffran 4, på att tillvaron kort och gott är en märklig föreställning som kanske inte finns för att förstås, än mindre analyseras.
Tid passerar ju bara, och det är återigen inte tiden i sig som fäller avgörandet, utan mer hur varje människa väljer att använda denna ständigt återkommande förbrukningsvara.
Hm.
Man kan tillbringa många år till att inte reflektera över dansen i sitt personliga ekorrhjul. Varje ny dag ser ut exakt som den föregående. Samma rutiner, samma hälsningsfraser, samma arbetsplats. Samma människor som verkar ta sig omkring i tillvaron lika förutbestämt som en själv. Inget som bryter av det monotona malandet mot ålderdomen.
På tal om det.
Nu behöver jag knappt ens tänka efter.
I dag var jag och Betty och handlade på Maxi. Plötsligt skrattade hon till när hon upptäckte att jag fick fem procents seniorrabatt. Jag skrattade jag också. Nu är man gammal. Snart 65. Känner mig inte gammal, men inser snabbt som ögat att en skärm på Maxi knappast ljuger.
Tänker till igen.
Det var just sådana där saker som du behärskade intill fulländning, att precis som lillasyster just gjorde, ha skallen med sig och sedan reflektera över detta.
En märklig föreställning
Kapitel 15
Del 4
Du drev lärare till vansinne, du busringde till diverse människor du inte träffat och drev sönder dessa, och när någon i din omgivning var deppig, såg du genom ett busigt infall till att ett gott skratt krossade allt vad dålig stämning hette.
Glimten i ögat, en räv bakom varje öra.
Full i fan.
Hahahaha!
På Andra Sidan om dårskapen håller du låda. Skojar och håller på. Det har du gjort i fyra år nu, med en frenesi jag inte ens kan föreställa mig.
Fast glöm det där med tiden.
Tid är ju trots allt just tid.
Det är det där som passerar förbi när vi tänker på något annat. När vi är så fast i våra rutiner att vi blockerar alla möjligheter att bli lika spontana som du. Där har vi alla något att lära.
En märklig föreställning
Kapitel 15
Del 5
Den 9 februari är en sorgens dag.
Det kommer vi inte undan.
Men ta mig tusan om jag ska sitta här och bli förbannad på en enda dag. Jag hedrar dig allra bäst genom att återvända i tiden, på andra sidan om den där vinterdagen då allt förändrades.
Så tänker jag efter igen.
Och jag ler.
För mitt inre rullar en kortfilm som visar en av alla de tokigheter som du hittade på, och som fick mig att brista ut i ett gapskatt vars eko stoppade tiden. Skruvade upplevelser, galna infall, stunder som får vardagen att gnistra.
DET, min vän, är vad livet handlar om.
Älskar dig
Pappa
En märklig föreställning
Kapitel 15
Del 1
Jag kan verkligen inte komma undan.
Jag sitter här en kall vinterdag när jag plötsligt hör ett skrapande ljud från ytterdörren. En svart katt mot vit snö, och katten står på bakbenen och trummar frenetiskt mot ljusinsläppets glasruta,
Jag släpper in djuret.
Sätter mig åter i fåtöljen och inser att varken jag eller någon annan levande individ, det vill säga levande efter den standard som gäller här på jorden, kan komma undan. Här är vi fast, fjättrade i detta gissel som kort och gott kallas tid.
Ja, du Oliver, jag vet att jag har tagit upp detta tidigare, i dessa meddelanden till dig och till alla andra som väljer att försvinna in i mitt ordflöde.
Jag fattar inte vart tiden tar vägen.
Den bara kommer, med en ny dag i släptåg. Det är till att börja med alltid natt, alltid mörkt, oftast tyst. Den nya dagen dyker upp utan egentlig förvarning, sväljer allt i dess väg och ger inte upp förrän solen sakta försvinner på andra sidan om eftermiddagen. Så där håller det alltså på.
Det verkar inte gå att hejda.
Men nu.
Just nu, i detta ögonblick känns det som om mitt hjärta exploderar och min själ rycks med i den osynliga, brutala tryckvågen. För nu är den där dagen här igen, i alla fall snart, i alla fall nästan och med all den sprängkraft ingen människa borde utsättas för.
Jag får tänka efter.
Det är inte ett år sedan, inte två är sedan, inte tre år sedan, men desto mer fyra år sedan vi upplevde en dag utan jämförelse inom den brutala sfären. En dag av overklig idioti, av uppgivenhet och av ett inte tidigare skådat vansinne.
Fyra år sedan den där dagen är det alltså.
Jag får tänka efter igen.
En märklig föreställning
Kapitel 15
Del 2
Vad är det som tar fyra år i anspråk?
Kommer direkt på att det är fyra år mellan varje olympiskt spel; om jag inte missminner mig betyder egentligen en olympiad just en fyraårsperiod.
Men sedan.
Nä, jag kommer inte på något mer samhälleligt fenomen som är synonymt med fyra år. Förutom inom politiken. Så inser jag att det inte heller spelar någon roll, att jag famlar i tomma intet, för att försöka hitta en jämförelse, en referenspunkt någonstans.
Kanska beror detta, att jag inte i någon vidare mening kan fästa blicken på just siffran 4, på att tillvaron kort och gott är en märklig föreställning som kanske inte finns för att förstås, än mindre analyseras.
Tid passerar ju bara, och det är återigen inte tiden i sig som fäller avgörandet, utan mer hur varje människa väljer att använda denna ständigt återkommande förbrukningsvara.
Hm.
Man kan tillbringa många år till att inte reflektera över dansen i sitt personliga ekorrhjul. Varje ny dag ser ut exakt som den föregående. Samma rutiner, samma hälsningsfraser, samma arbetsplats. Samma människor som verkar ta sig omkring i tillvaron lika förutbestämt som en själv. Inget som bryter av det monotona malandet mot ålderdomen.
På tal om det.
Nu behöver jag knappt ens tänka efter.
I dag var jag och Betty och handlade på Maxi. Plötsligt skrattade hon till när hon upptäckte att jag fick fem procents seniorrabatt. Jag skrattade jag också. Nu är man gammal. Snart 65. Känner mig inte gammal, men inser snabbt som ögat att en skärm på Maxi knappast ljuger.
Tänker till igen.
Det var just sådana där saker som du behärskade intill fulländning, att precis som lillasyster just gjorde, ha skallen med sig och sedan reflektera över detta.
En märklig föreställning
Kapitel 15
Del 3
Du drev lärare till vansinne, du busringde till diverse människor du inte träffat och drev sönder dessa, och när någon i din omgivning var deppig, såg du genom ett busigt infall till att ett gott skratt krossade allt vad dålig stämning hette.
Glimten i ögat, en räv bakom varje öra.
Full i fan.
Hahahaha!
På Andra Sidan om dårskapen håller du låda. Skojar och håller på. Det har du gjort i fyra år nu, med en frenesi jag inte ens kan föreställa mig.
Fast glöm det där med tiden.
Tid är ju trots allt just tid.
Det är det där som passerar förbi när vi tänker på något annat. När vi är så fast i våra rutiner att vi blockerar alla möjligheter att bli lika spontana som du. Där har vi alla något att lära.
Den 9 februari är en sorgens dag.
Det kommer vi inte undan.
Men ta mig tusan om jag ska sitta här och bli förbannad på en enda dag. Jag hedrar dig allra bäst genom att återvända i tiden, på andra sidan om den där vinterdagen då allt förändrades.
Så tänker jag efter igen.
Och jag ler.
För mitt inre rullar en kortfilm som visar en av alla de tokigheter som du hittade på, och som fick mig att brista ut i ett gapskatt vars eko stoppade tiden.
DET, min vän, är vad livet handlar om.
Skruvade upplevelser, galna infall, stunder som får vardagen att gnistra.
Älskar dig
Pappa
Oliver - vår sista Nyårsafton tillsammans 2018
Det är tomt utan dig. Dina skämt. Dina skratt. Dina kramar. Jag saknar dig.
Oliver - fjärde julen utan dig
Saknar dig så!
Vad jag önskar att du hade varit här️- du fyllde ett rum bara med din närvaro- din omtänksamhet och kärlek om din familj, din underfundighet och din värme.
Så saknad
Fina Oliver, Du fattas oss men vi vet Du finns och håller Din hand över oss 💙 Tack 🙏🏻💙🙏🏻
De vi älskar försvinner aldrig
Ibland tittar solen fram
Fan Oliver... ikväll är en kväll jag tänker på dig extra mycket.. kollar igenom alla bilder och filmer och skrattar lika mycket nu som då men dock men en stor sorg i magen samtidigt..
vet inte redigt varför jag gör det just denna kväll men en sak jag vet är att jag saknar dig varje dag.
Så jäkla mycket jag hade velat säga till dig..
Aldrig glömd, alltid saknad
Oliver - varje dag en saknad!
Tänker på dig, Oliver 🧡
Saknar dig så mycket- min älskade son
En märklig föreställning
Kapitel 14
Del 2
Jag vägrar låta mörkret ta kommandot, jag vägrar låta det bli ett evigt, svart hål. Jag inser att livet är en balans mellan ljus och mörker, med förlorade liv, dödliga sjukdomar och precis allt däremellan. Jag är inte mer naiv än så; detta faktum har sedan länge etsat sig fast i mitt medvetande.
Men även om jag för tre år sedan ramlade ner i det där vidriga, själsliga hålet, är jag skyldig mig själv och min omgivning, att från den jobbiga och bottenlösa dyn, ändra position tills jag så småningom ser ljuset. Först blir jag bländad, sedan gör jag allt, om det så är det sista jag gör, för att följa denna strimma av hopp.
Där har vi det.
Precis så ligger det till.
Så kastar jag en blick snett upp mot vänster. På en hylla finns en bild på dig, när du tog studenten. Stilig, svart fluga, kostym. Du hade den där blicken som jag sett så många gånger. Lite drömmande, men ändå målmedveten. Det känns som om du vid dessa tillfällen, de inleddes redan när du var barn, blev så fascinerad av en tanke, en ingivelse, att blicken helt sonika fastnade på en kanske diffus punkt någonstans i periferin.
Efter några sekunders eftertanke, blinkade du till, fick syn på någon, kastade ur dig en sanslöst rolig kommentar och brast ut i ett klingande gapskratt.
Och så var du tillbaka i nuet igen.
Jag vet att du fortfarande gör sådär, i en form av märklig föreställning. Blandar en helt fantastisk social kompetens med en hög, själslig närvaro. Förverkligar dig själv, sprider glädje omkring dig och ställer allt tillrätta när någon du känner är lite nedstämd.
Den där bilden på hyllan i vardagsrummet är så där självklart vacker, ett fryst ögonblick i den tid som för oss alla är begränsad. Detta måste man förhålla sig till, och du utnyttjade tiden bättre än de flesta.
Du är och förblir ett mirakel.
Du är och förblir densamme.
Tack och lov för det.
Nu är det din födelsedag, och jag har kommit tillräckligt långt upp från det där svarta hålet för att inse att du fortfarande fyller år den 24 mars. Skillnaden är att du firar din dag på en plats som är helt befriad från krig och annan dårskap.
Så nu höjer vi varsitt glas av Icas pärondryck med ciderkaraktär och tar en tugga på en mazarin.
Där tårarna slutar, tar hoppet vid.
Där hoppet börjar, blir kärleken evig.
Älskar dig, Oliver!
Pappa
En märklig föreställning
Kapitel 14
Del 1
Det är natt, alldeles tyst i huset. Det enda jag hör är det brus som uppstått i mina öron, som en direkt följd av de cellgifter som pumpades igenom min kropp för ett knappt år sedan.
Men det där är rätt okej.
Det där kan man ta.
Vad som är svårare att hantera är det faktum att tiden bara verkar sticka iväg, spela mig ett spratt, liksom säga till mig att nu har si och så lång tid passerat och därför borde saker och ting ha hamnat i ett annat läge.
Men så är inte fallet.
Inte egentligen.
För nu är det 2022 och såväl 2021 som 2020 har vi kunnat lägga till handlingarna. Nu har jag kommit till en punkt då 2019, som jag verkligen förknippade med död och sorg, har hamnat på ett i alla fall hyfsat behörigt avstånd.
Så tänker jag att tiden är människans största fiende, att detta mått på en form av förflyttning är mänsklighetens största gissel och hinder. För scener av lycka och kärlek kan, inom loppet av några få minuter, förbytas till raka motsatsen.
Jag har sedan länge insett att allt inte kan skyllas på tidens gång. Den är, om inte ett hinder, så i alla fall en möjlighet under mer eller mindre stressliknande förutsättningar åstadkomma något.
Nu är det alltså lite drygt tre år sedan som jag ramlade ned i det där till synes bottenlösa hålet, där jag från början bara såg mörker. Men ett tungt sinne leder till mer svärta och sorg, och innebär att dag förvandlas till natt snabbare än man kan ana.
Sorgen förblindar i så hög grad att varje steg framåt egentligen är, om inte ett steg bakåt, så i varje fall ett kliv i sidled. Denna förflyttning i sidled är fortfarande högst relevant, tro inget annat.
Precis där står man ibland och stampar, man rör sig utan att egentligen fysiskt komma någonstans. Där är det lätt att bli kvar, i ett tillstånd som kan liknas vid en diffust existens.
Allt går därmed på autopilot i negativ mening.
Men då har man inte lärt sig något, då har man inte öppnat sina sinnen och strävat efter att försöka förstå det som händer. Både det uppenbart fysiska och det människan, utifrån sina förutsättningar, uppenbarligen inte alltid kan registrera.
Glömmer aldrig skratten tillsammans, du kommer alltid vara saknad. Tänker på dig extra idag, ha den äran Melin
Minns Din goa kram på Ljungby marknad.
Mellbystrand i ditt hjärta
Tänker extra på dig idag, Oliver!
Många Grattiskramar ️♥️♥️
En speciell dag , vi tänker extra mycket på dig
Idag Oliver Vi älskar dig
Brossan & Sebastian
Tänker extra mycket på dig idag...
Oliver - idag är det din 27-årsdag
Älskade Oliver du fattas oss
Vi känner ofta din närvaro men du är ju för alltid en del utav oss
Oliver - 3 år sedan minnnesstunden.
Som jag saknar dig.
Ordet Varför nöter i huvudet hela tiden. Så orättvist. Du skulle ju vara med oss.
Oliver - 3 år sedan minnnesstunden.
Som jag saknar dig.
Ordet Varför nöter i huvudet hela tiden. Så orättvist. Du skulle ju vara med oss.
Fina Oliver ️Vi saknar Dig så, och förstår inte hur det kunde hända, Vi vet att Du finns och lever vidare där i natten. Går långa promenader med Barbro, Stig och taxarna. Säkert många spännande samtal om allt som sker här nere. Och känner hur ni alla vakar över oss ️❤️❤❤️ . Ses !!! Kramar Gith o Kalle, Lovisa o Casper
Tänker på dig Oliver när jag ser och träffar andra killar som är i din ålder- spontana, fulla med energi och med livet framför sig. Då slås jag över hur brutalt och snabbt ett liv kan släckas, som det blev för dig. Jag vill och kan inte acceptera att du inte finns här längre, inte få se vad du hade hittat på i livet, ha härliga och busiga stunder med din varma familj och goa vänner.
Saknar dig
En märklig föreställning
Kapitel 13
Del 2
Jag vet hur det känns att gråta varje dag i drygt ett år. Jag vet att den här sorgen sitter fast för evigt, likt ett brännmärke i huden. Jag vet att den inte har förmåga att blekna, hur mycket solen och tiden än jobbar för att bevisa motsatsen.
För här har vi att göra med ett märke i själen.
Men vänta lite nu.
Finns det verkligen bara ett evigt mörker, bara nedförsbackar, bara ett förödande lappkast och sedan är allt över
Så är det absolut inte.
Det här är den ena sidan, och det är egentligen den som gör livet till en märklig föreställning.
Den andra sidan står över det fysiska, den andra sidan får själen att studsa och har en förmåga att lyfta blicken bortom horisonten. För just i den insikten ligger det faktum att livet inte är över, när all mänsklig logik visar sin fula nuna och påstår att så är fallet.
Livet är betydligt större än så.
Livet tar dig med på en resa, alltid en skakig, glad, upplevelserik resa, som under vissa omständigheter ger dig så hårda snytingar att du har svårt att resa dig.
Genom att vara öppen för intryck öppnar du en osynlig dörr på glänt, och då ger du dig själv chansen att bli vidöppen för upplevelser du inte trodde var möjliga.
Men så länge du är kvar i den fysiska världen finns det hela tiden en mänsklig logik att förhålla sig till. Då ska inte en 24-årig, underbar kille gå bort. Då ska det fysiska livet fortsätta ett bra tag till.
Detta faktum har jag hela tiden framför mina ögon.
Detta faktum klingar med oförminskad kraft, och jag måste hela tiden hitta balansen mellan den fysiska tomheten och den själsliga närvaron.
Det går rätt bra, faktiskt.
Det gör det, och det förvånar mig.
Men jag kan ändå inte stå där och kämpa raklång i den hårda vinden varje dag, jag kan inte ducka för det faktum att tomheten vissa dagar ekar lite mer än andra dagar.
Den 9 februari är en sådan dag.
Puss och kram, älskade Oliver!
Pappa
En märklig föreställning
Kapitel 13
Del 1
Så var befinner jag mig
Hur långt har jag kommit, vad har jag uppnått och vad har jag rimligen kvar att förvänta mig av livet
Finns det ens några svar
Det jag med bestämdhet kan berätta är att jag fortfarande är en människa som cirkulerar omkring i den fysiska världen, och på något sätt rör mig på en planet vars färdriktning blir allt mer diffus.
Den här världen är en tummelplats för vansinnet, där den allt mer sargade naturen ständigt utsätts för attacker, allt medan beslutsfattarna eftersträvar kortsiktiga positioneringar och suktar efter makt snarare än att hylla det sunda förnuftets filosofi.
Ett dårhus är ett dårhus är ett dårhus.
Så om inte ens världen kan navigera rätt enligt tesen om logiskt tänkande, hur kan då jag som sargad medborgare förväntas hitta rätt mitt i all denna galenskap
Vad jag med bestämdhet kan konstatera är att jag för tre år sedan träffades av en slägga, en form av negativ, fruktansvärd energi som skickade mig rakt ner i underjorden.
Där förändrades allt, från ett ögonblick till ett annat.
En osynlig kraft på något sätt buntade ihop min själ och förpassade den till en främmande galax av sorg och förtvivlan.
Hopplösheten utgjorde sänket, livbåten tog snabbt in vatten och de starka vindarna bytte riktning snabbt. Så jag kastades fram och tillbaka, allt medan jag frenetiskt öste vatten för att förhindra att min livbåt skulle sjunka till botten.
Men jag kämpade även med att hantera ett vattenflöde från ett annat håll.
Tårarna.
Tårarna.
Tårarna.
De rann nedför mina kinder, undan för undan. De flödade, och jag inbillar mig att en och annan av dem inte förmådde nudda hakspetsen i den starka vinden som ven runt mig fysiskt, och som så intensivt plågade mig psykiskt.
Saknar dig min vän... kan inte fatta att det gått 3 år.. tiden går och det är så mycket jag hade velat säga dig och skratta åt, jag hade velat att du hade fått träffa min dotter, käka på elvan med hampus och dig och dra våra gamla intern skämt...
Alltid saknad Aldrig glömd
Tre år av oändlig saknad älskade Oliver
3 år utan dig min älskade son. Hur kunde det bara hända
Jag vill att det ska vara som vanligt. Som på bilden. En utflykt till Mellby med båda mina älskade barn. Fotografera. Tramsa runt på stranden. Prata om stort och smått. Mötas av ditt leende. Du vandrar med oss på ditt sätt - det är jag säker på. Håller ett vakande öga över vår familj. Skrattar åt oss. Ler mot oss. Kramar om oss. Vi kämpar på
Fan vad man saknar dig mannen!!! Känner stort tomrum när man tänker på dig..
God Jul älskade Oliver. Du är med oss!
God Jul älskade Oliver. Du är med oss!
En märklig föreställning
Kapitel 12
Del 3
Svärtan har kraft nog att förgöra den starkaste, kasta en ut på ett gungfly av förtvivlan, av blint, mentalt och fysiskt raseri. Tugga sig igenom den i grund och botten gladaste av själar, och inse att det är ganska osäkert på andra sidan av en upplevelse, så fruktansvärd att den kan stanna tiden.
Men så träffar det självspelande pianot en vit tangent igen, och då kanske man inser, om öppenheten finns där, och den latenta, positiva kraften tillåts spira, att ljuset alltid kommer att segra, att den framställda kedjan av människor och själar, inte kan brytas.
Oavsett vad.
En märklig föreställning, är vad det är.
Men det är också alldeles givet att du inte får låta all tyngd träffa enbart dina egna axlar, att du måste inse att tomheten enbart är fysisk och att det finns en helande kraft bland människor i ens närhet.
Nu väntar julen, där du är med och delar med dig av din energi. För tomten må lysa med sin frånvaro, paketens antal har decimerats men ta mig tusan om inte en kosmisk kram kan få min själ att gå i spinn.
God jul, Oliver!
Pappa
En märklig föreställning
Kapitel 12
Del 2
För jag känner din så tydliga närhet, jag kan nästan greppa tag om din vackra själ. Jag omfamnar hela din eviga uppenbarelse och inser att du är allt annat än borta.
Din energi känns enorm, och detta får mig att fälla tårar av lycka.
Just där befinner jag mig, och står samtidigt mitt bland de förutsättningar som står till buds för det mänskliga släktet. Allt förefaller så rationellt. Så logiskt, så tryggt. Man kliver upp ur sängen, gör sig i ordning inför dagen, jobbar, äter och gör allt det där som får livet att verka gå på automatik.
Allt snurrar på.
Allt snurrar så vansinnigt snabbt att man knappt fattar det.
Det är så det verkar när timme efter timme läggs bakom en, och ytterligare timmar förväntas dyka upp, vilka i sin tur ska tillryggaläggas när de stunderna väl är inne.
Ett självspelande piano i en orkester med likasinnade. Varje instrument mutar in sitt lilla område, och bidrar, tämligen elegant, med sin del i det som kan kallas livets drama. Tonerna studsar likt varje steg människan tar, följsamt och på samma gång givet, beslutsamt och med en viss eftertanke någonstans i bakgrunden.
Så vad mera
Allt känns toppen om det inte vore för misstaget att sänka blicken, att ta en titt på det självspelande pianots tangenter. Så uppenbaras insikten om att det både finns vita och svarta tangenter, då det vita, inom loppet av en knappt noterbar blinkning, kan bytas ut mot det svarta.
Svärtan är inte att leka med.
Svärtan känns hela vägen.
En märklig föreställning
Kapitel 12
Del 1
Det är natt, kallt och tyst.
Här sitter jag i din favoritfåtölj i vardagsrummet och tänker att det är jul igen. Ett konstaterande och en obestridlig sanning, ett bevis för att tiden helt enkelt rullar på.
Jag får för mig att blunda och sekunden senare gör jag i mitt inre en snabb resa bakåt i tiden, till just den här tiden på året, till en dag när allt var glatt och normalt.
Jösses!
Det var förberedelser, det köptes julklappar i massor, det plockades fram tomtar, det sattes upp pynt och så klädde vi en gran som vi köpt av en visserligen gemytlig, men ändå lätt vindpinad snubbe på torget.
In i bilen med granen, som mer eller mindre började barra redan innan vi lyckades trycka ner trädet i julgransfoten. I alla fall kändes det så.
Julklapparna skulle egentligen få plats under granen.Men de var så många att en del av dem fick placeras vid sidan om trädet. Ett berg av julklappar, men på samma gång även en ocean av glädje, av förhoppningar, och en smått obeskrivlig känsla av att vara mitt i den totala lyckan.
Det var man också.
Det fattade man redan där och då.
Det var ju så klart ett tag sedan, men känns som alldeles nyligen. Egentligen så nära i tid att det nästan går att fysiskt ta på den känslan. Tanken, eller låt oss kalla det minnet, har den fantastiska inverkan på människan: Blunda och res tillbaka inom dig själv, och i ett enda slag finns euforin inom räckhåll. Den framstår som så verklig, att det lätt kan verka vara en pina och ett misslyckande att öppna ögonen igen och inse hur den nya verkligheten ser ut.
För nu är det 2021, nu är det kallt, nu är det en tid när priset för elektriciteten håller på att knäcka samhället och nu har vi julen här igen.
Suck.
Men ändå inte.
Saknar Dig så!
Saknar dig min vän...
Idag för 3 år sedan flyttade du in i din egna nya lägenhet på Vikaholm.
FamiljeLycka - i dag för 5 år sedan
One World Trade Centre
5 år sedan - en het dag i New York
TILLSAMMANS
En märklig föreställning
Kapitel 11
Del 5
För det duger inte att sluta leva. Det där att fortsätta uppleva saker är man skyldig både sig själv och sina närmaste. De som verkligen betyder något, de som gör skillnad och som får tillvaron att skina.
Du kommer alltid att vara en del av min tillvaro.
Du kommer alltid att lysa upp min väg, och medan jag fysiskt traskar framåt, med glädje och tillförsikt, ska mina nära och kära känna min sanna, positiva energi.
I slutet av vägen, där kroppen ger upp och själen ger sig av, står du med ditt jätteleende och dina utsträckta armar. Men det är ingen brådska, i synnerhet som även ett långt liv är förhållandevis kort.
Dessutom står du numera över detta med tid.
Så i din tillvaro ses vi på riktigt om bara ett ögonblick eller två, samtidigt som vi håller daglig kontakt.
I min tillvaro kan det dröja ett tag, och då känns det fint att ständigt ha med sig den där sommardagen i San Fransisco, när det ganska hopplösa vädret slog om och lyckan dansade en smäktande och totalt förlösande tango i både hjärta och själ.
Älskar dig, grabben!
Pappa
En märklig föreställning
Kapitel 11
Del 4
Så vänder jag blicken mot mitt eget bord.
Mitt emot mig sitter du Oliver, vid sidan om dig Betty och vid sidan om mig mamma. Maten är på väg, och av någon anledning kastar jag en blick bakåt, och ser en vacker fjäril landa på en blomma i en krukväxt. Så vackert, att tiden nästan står stil.
Det känns som att jag upplever en mängd stillbilder, snarare än att det rör sig om en filmlik upplevelse, när min blick flyttar sig från den ena punkten till den andra.
Visst, jag har sett utsikter ungefär som denna tidigare, jag har bländats av naturens skönhet många gånger och jag har vid ett oräkneligt antal tillfällen också älskat att vara tillsammans med min familj.
Det sistnämnda är de bästa av stunder.
Men just den här gången känner jag, av någon, säkerligen alldeles speciell anledning, en så påtaglig lycka. Det känns som att sitta på världens topp, med min underbara familj, och jag inser, just där och under de ögonblick som följer, att det nog inte kan bli mycket mer fulländat i det här livet.
Se där, Oliver!
Kärleken och lyckan är till för att upplevas och avnjutas utan förbehåll. Det gäller bara att fatta när de där smått utomjordiska känslorna träffar dig, så att du kan dra ett djupt andetag, få något speciellt i blicken och ta in det som kallas livet.
Ibland kommer dessa stunder, utan att du ens ser dem komma.
En märklig föreställning
Kapitel 11
Del 3
Redan upplevelsen på Alcatraz gav energi och, signalerade lycka.
Men det skulle bli bättre.
Fast det anade jag inte under den guppiga båtturen tillbaka till fastlandet.
Det låter ganska slentrianmässigt att sedan åka in till San Fransisco, till Macy´s där Cheesecake Factory har en restaurang på takvåningen. Det var så vardagligt och självklart att jag till en början inte fattade vad som i all enkelhet höll på att hända.
En lunch är ju en lunch, liksom.
Detta var dessutom en kall dag i stan, och det brukar det vara just på den har platsen i Kalifornien. Inte utan anledning sa ju den klassiske författaren Mark Twain att den kallaste vinterdag han någonsin hade upplevt, var en sommardag i San Fransisco.
Men nu var det något som öppnade sig, framför mina ögon.
De enda lediga platserna i restaurangen var under bar himmel, där allt tydde på att vi skulle sitta och frysa som hundar. Lagom mysigt, men eftersom maten där är toppen, fick det bli så.
Knappt hinner vi sätta oss, förrän vädret som på en given signal slår om. Molnen blåser bort, kylan ersätts med en värmande sol och plötsligt kan jag uppskatta den på något sätt magiska utsikten i hjärtat av San Fransisco. Där till vänster vajar den amerikanska flaggan på ett hotell, långt där nere, precis rakt fram, sitter människor och verkar trivas, och så lyfter jag blicken något och ser designervaruhuset Saks Fifth Avenue lite extra tydligt.
En märklig föreställning
Kapitel 11
Del 2
För nu, käre Oliver, har jag egentligen dubbla anledningar att falla in i det där i grunden destruktiva vemodet. Livet har tagit ytterligare en vändning i negativ riktning, med cancer, cellgifter och en omfattande operation bara runt hörnet.
Men eftersom livet är en märklig föreställning blir det solsken efter regn. Sorg och nedstämdhet ersätts av leenden och ekot av ditt helt galna och fullkomligt underbara gapskratt ger mig en energi som gör att jag snarare lyfter mot nya höjder, än framstår som en nedbruten individ utan hopp och framtid.
Dessutom var det ju den där dagen som jag skulle berätta om.
Ja, den där dagen i San Fransisco, alltså.
Ursprungligen inte en dag med många bottnar utan en dag som med till synes små, effektiva medel skulle komma att greppa tag. Den har etsat sig fast i minnet, och nu, så här i efterhand, har den blivit något att återkomma till.
Så mycket energi.
Så intensiv lycka.
Jag tänker på den 20 juni 2018. En dag som började med frukost på hotellet nära Fisherman´s Wharf innan hela familjen åkte båt till fängelseön Alcatraz.
Där avtjänade bland andra supergangstern Al Capone en del av sitt straff. Han smugglade sprit och hade ihjäl folk till höger och vänster, men åkte dit för något i sammanhanget så banalt som skattebrott.
Så kan det gå.
En märklig föreställning
Kapitel 11
Del 1
Det var en dag för inte så länge sedan.
Just den dagen.
Drygt två år sedan, faktiskt ganska precis två år sedan.
Ingen evighet, men heller inte en tidsperiod som ens är i närheten av att låta sig sopas bort av den minsta vindpust, och därmed lämnas åt sitt öde.
Tid är konstigt, och komplext, samtidigt som det är den mest naturliga, och på något sätt givna sak, att förhålla sig till. För det är där vi alla håller till, på ett gungfly av ögonblick, flyktiga som en fågels vingslag.
Där bromsar jag in.
Där går jag vilse.
Där inser jag hur lätt det är låta tankarna vandra bort, tappa kompassriktningen. Här kommer jag på mig själv med att dra givna paralleller med ögonblick så fruktansvärda att blodet stelnar. Jag kastas med andra ord in i ett tillstånd av sorgsenhet, av en malande tomhet.
Ändå har jag lovat mig själv att den här gången hålla mig till den raka motsatsen.
Att inte sorgen ska riva hål i huden, ta tugga efter tugga och så småningom sluka mig i en suck av uppgivenhet.
Idag är det Ille-syster Bettys 24-årsdag!
Pappa och jag, mormor och morfar firar henne i trädgården som badar i sol. Jag vet att du är med och firar på ditt sätt.
Älskar er mina underbara barn.
Den 9 maj 2015 - Mercedes, din passion!
Du finns hos oss
En märklig föreställning
Kapitel 10
Del 4
Efter en stadig middag på typ Cheescake Factory, blev du alldeles exalterad över vilken fin dag vi haft och då kom du fram till mig och sa:
- Pappa, det är inte alla som firar sin födelsedag i Miami!
Även om jag fattade vad du menade, att de flesta av dina kompisar i Älmhult, troligen firade sina respektive födelsedagar på hemmaplan, kunde jag inte låta bli att jäklas med dig. Så jag sa:
- Oliver, titta dig omkring. Miami är en stor stad. Det är jättemånga som firar sin födelsedag i Miami!
Då tittade vi på varandra och skrattade.
Som så många gånger både förr och senare.
Samma jäkla humor. Samma råa garv.
Nu kan man, många år senare, sitta här med sina fötter i fönsterbrädan och tycka att livet är en märklig föreställning, där lycka och glädje, med omedelbar verkan, kan förbytas i olycka och sorg.
Men vänskapen, kärleken och den glädje som vi fick uppleva tillsammans, den är lika evig som flyttfåglarnas återkomst.
Stor kram, älskade Oliver!!!
Pappa
En märklig föreställning
Kapitel 10
Del 3
Vi båda älskade att upptäcka saker tillsammans, att uppsöka och ta in nya platser på denna jord, skoja och tramsa, men ändå seriöst söka efter något speciellt på varje resmål.
Just en av dessa upplevelser vill jag berätta om den här gången, ett sprudlande minne som lite då och då gör sig påmint och som ytterligare bidrar till lyfta fram, och hylla, din självlysande personlighet.
Tänker på USA.
Det kan ha varit den första, eller möjligen den andra gången som vi reste till Florida. Vi bodde i Fort Lauderdale på östkusten, och levde en dröm på en underbar plats.
Just den här gången var vi där, just vid den här tiden på året.
Just den här födelsedagen, jag tror att du fyllde 10 år eller något sådant, gjorde vi en utflykt till Miami. Vädret var alldeles ljuvligt, och vi kollade på art-deco-hus i South Beach innan det blev Miami Beach.
Där åt du den största glass du dittills hade sett.
En märklig föreställning
Kapitel 10
Del 2
Tänker att 26 år, är en siffra, en form av måttstock där 30 befinner sig inom räckhåll.
Men inte heller den här gången blev det alltså någon fest, något glam, någon god middag, fika, umgänge och presenter med någon designad produkt som jag vet att du gillar.
Det blev ju raka motsatsen.
Det blev ett enda stort tomrum.
Jag och mamma hade firat hennes födelsedag i Malmö, och på din födelsedag, dagen efter, gick vi omkring planlöst i den staden men bestämde oss rätt snart för att åka hem igen.
Tankarna studsade fram och tillbaka, pendlade mellan en saknad utan botten och den där tacksamheten över att vi trots allt hann med så mycket.
Umgänge och omtanke, upplevelser som staplades på varandra. För tusan, det är ju bara att slappna av det lilla minsta och plocka fram något av det där ljusa, och underbara, som utkristalliserade sig under tiden som förflöt.
Det pågick många härliga stunder.
När jag tänker efter, så där helt utan minsta ansträngning, kan alla våra gemensamma upplevelser, utplacerade efter varandra, täcka hela den yta som är mellan våra själar.
Sträckan är lång på ett sätt, kort på ett annat.
En märklig föreställning
Kapitel 10
Del 1
Tar min nattliga promenad, går med bestämda steg och allt är precis som det brukar vara när jag plötsligt hör ett välbekant ljud någonstans på himlen.
Kastar en blick mot det där ljudet och ser ett antal flyttfåglar i formation, på väg mot ett mål i ett kallt land som just nu håller på att bli allt varmare.
Våren svepte just förbi.
Eller kanske snarare en föraning om densamma.
Jag vet inte.
Jag kan ju inte vara säker på det.
Hm.
Slår mig ner, med fötterna uppkastade på fönsterbrädan, precis som vanligt när jag skriver några rader till dig. Det är sent på kvällen, precis på gränsen mellan måndag och tisdag, då jag försöker samla tankarna för att tänja på mitt inre och beskriva något märkligt.
För det är märkligt att du precis har fyllt 26 år.
Jag tog in din dag med precis samma ingångsvärden som varit fallet de senaste två åren. Med motsatsen till glädje, med motsatsen till lycka, med motsatsen till umgänge.
Tänker att du borde ha tagit ytterligare ett kliv in i vuxenlivet med allt vad det innebär av ansvar, personlig utveckling, men även med en självklar insikt i livets alla möjligheter.
Mamma Oliver. Klart att ni firar honom, han är väl er alltid närvarande.
Minns i vårt sista telefonsamtal att vi snackade om din födelsedag Oliver, och att jag sa att det är också Steve Mcqueens födelsedag,minns att du Skrattade! Sebastian pratar om dig ibland, han saknar dig, jag saknar dig.Ha en fantastisk födelsedag Oliver. Vi lskar dig. Brossan
Minns i vårt sista telefonsamtal att vi snackade om din födelsedag Oliver, och att jag sa att det är också Steve Mcqueens födelsedag,minns att du Skrattade! Sebastian pratar om dig ibland, han saknar dig, jag saknar dig.Ha en fantastisk födelsedag Oliver. Vi lskar dig. Brossan
Oliver - idag är det din 26-årsdag.
Vi sjunger för dig
Vi äter tårta för dig
Vi älskar dig
Vi saknar dig
Idag för 2 år sedan minnesstund över dina 24 år. Fina minnen som ingen kan ta ifrån oss.
Kan inte förstå, vill inte förstå...
En märklig föreställning
Kapitel 9
Del 4
Livet är en märklig föreställning då inget, absolut inget, ska tas för givet. Allt är verkligen en kompott av galenskap, kärlek och möjligheter.
Samtidigt finns här något riktigt absurt, men likaväl obestridligt faktum. När allt kommer omkring är ju sorg det sista, absolut sista, som du ska förknippas med.
För hela du genomsyras ju av glädje, skratt och galna infall. Du är en sprudlande rackare med en förmåga att lätta upp dålig stämning med en rolig kommentar, ett hyss, ett oväntat ljud.
Du hatar att se när någon är ledsen, för då kickar en process igång inom dig och fem sekunder senare kan ingen, och då menar jag verkligen ingen, låta bli att dra på smilbanden.
Så är det.
Det kan, hur skruvat och märkligt det än framstår som, inte ens döden ändra på.
För du är en själ att älska.
Nu och för evig tid.
Stor kram
Pappa
Ps. Nu har jag köpt en ny dator, som du tyckte jag skulle göra i så många år! Ds
En märklig föreställning
Kapitel 9
Del 3
Det mest ofattbara är i lika hög grad lika omskakande som för två år sedan. Det går absolut inte att greppa, än mindre smälta och bearbeta.
De här känslorna ekar högt, slår emot mig och och blir till en form av mental örfil som ekar hela vägen in i djupet av min själ.
Nu kom den där dagen igen, för andra gången, och markerade en form av avslut, då det sattes punkt för något, då en osynlig kraft helt sonika begärde mer av mig än jag egentligen är gjord för att uthärda.
Chock, sorg, saknad.
I just den ordningen, en sorts galen följd av ord som jag så otroligt tydligt blev varse den där dagen. Det var verkligen inget som lindades in i bomull, inga omskrivningar, ingenting som föregicks av en mjukstart. Det var på ingen tid alls en helt vansinnig, själslig resa rakt ned i avgrunden.
Men vet du vad, Oliver
För nu ska du höra här.
En märklig föreställning
Kapitel 9
Del 2
Detta tillstånd försatte mig i min egen bubbla, där ett plus ett inte alltid blev två, där jag plötsligt blev enormt medveten om det sköra i tillvaron. Där allt kändes overkligt.
Jag kände att jag inte med en okonstlad självklarhet uppfattade min omgivning. För jag gjorde en speciell upptäckt. Inom mig hade sorgen och saknaden bildat ett filter mellan mig och resten av verkligheten. Filtret sorterade bort mycket av det som tidigare föreföll viktigt, och som nu landade i marginalen.
Så vad händer efterhand som jag tar fler steg
Ytterligare några tankar dyker upp och de berättar för mig att
livet har börjat snurra på lite snabbare, om än fortfarande med en form av filter vars uppgift är att hålla mig på rätt sida om de nya förutsättningarna.
Med vissa mellanrum ställs saker och ting på sin spets, något som infaller under dagar som i extra hög grad ökar medvetenheten om det hemska som utspelade sig då.
Dessa dagar fortsätter att komma.
Fortsätter att skava.
Fortsätter att göra ont.
En märklig föreställning
Kapitel 9
Del 1
Vad tänker jag nu
Vad tänker jag i en tid som denna
Jag tänker att världen är kall och bister. Att dårskap lurar lite varstans, att förnuftet flög sin kos för två år sedan, att omgivningen, trots allt som har hänt, fortsätter att snurra på, som om ingenting hade hänt.
Så tänker jag under min promenad i natten.
Några meter till och jag susar tillbaka, med tankens hjälp, till det som inträffade den där söndagen i februari 2019. Där hängde hjärnan inte med, i de grymmaste av ögonblick, det kaos som följde, den grad av oförståelse ingen kan, på något sätt, ens försöka förbereda sig inför.
Så uppslitande, så brutalt. Så smärtsamt.
Det som inträffade fick min värld först att bromsa in kraftigt, sedan tvärnita helt för att efter en tid övergå i ett tillstånd av förvirring då allt på något sätt gick på halvfart.
Massor med hjärtan till älskade sonen på Alla Hjärtansdag!
Du fattas oss alla kära vän! Saknar dig som fan...
Vi saknar dig Oliver!
Du är så saknad Oliver️
Denna helgen för 2 år sedan upplevde vi det värsta man kan vara med om. Att förlora sin son - vår älskade älskade Oliver.
Bilden på näthinnan suddas aldrig bort. Men måste trängas undan av alla härliga minnen vi har - de positiva levande bilderna. Älskar dig Oliver! För mig är du alltid levande.
Sorgen är kärlekens pris...
En nyårsskål för dig älskade Oliver !
En märklig föreställning
Kapitel 8
Del 4
Det var, när allt kommer omkring, en märklig föreställning.
Jag fattade att du och jag måste ha i alla fall lite riktig julstämning.
Så vi letade upp julsagan om Karl-Bertil Jonsson på datorn, och så satt vi där i soffan, i en lägenhet i varma, klibbiga Singapore, alldeles intill varandra, och kollade på den fräknige lille killen som kämpade för att även de utslagna i samhället skulle få lite julefrid.
Självklart var det en helt underbar stund.
Vi befann oss i vår egen bubbla av lycka där Per Åhlins och Tage Danielssons klassiska saga fick oss att känna julstämning så långt ifrån hemma och ändå så nära.
Det blev ju en jul, trots allt.
Nu är det jul igen, trots allt.
God jul, underbara Oliver!
En märklig föreställning
Kaptitel 8
Del 3
I tanken susar jag tio år tillbaka i tiden.
För en gångs skull bröt vi mot den vanliga traditionen med att fira jul hemma, bland tomtar och gröt och allt det där som ju är förknippat med en julafton.
Vi firade jul i Singapore.
Vi bestämde oss alltså för att dra till Asien, där vi på självaste julafton satt ute och hade ett trädgårdparty på kvällen, i sisådär 25 plusgrader.
Det var trevligt, tyckte jag.
Skönt att göra något annat en jul för en gångs skull, tyckte jag.
Men du, Oliver, var av en helt annan uppfattning. Du tyckte att det var en helt jäkla värdelös jul i ett land långt bort från hemma. Varmt, annorlunda och jättekonstigt. Inget att ha.
En märklig föreställning
Kapitel 8
Del 2
Tiden hinner alltid ikapp, den jobbiga verkligheten tränger sig alltid på. Om inte förr, så i alla fall senare. Man kan bara hoppas att detta senare dröjer så länge som möjligt, för när solen en dag går i moln, är det inte alltid så lätt att ens ana den minsta strimma av ljus.
Men ljuset finns.
Det är där någonstans, även om tårarna i mina ögon gör det svårt att upptäcka hoppet om framtiden.
Men så ser jag molnen skingras: jag tänker att detta är den andra julen sedan du gick bort och det borde, till drygt 100 procent vara en bedrövlig tanke. Så är det också; precis så illa är det.
Så vandrar tanken vidare.
Så känner jag en otrolig glädje och tacksamhet över alla jular som vi fick dela. Som vi fick känna den där gemenskapen, då det var tomte och julklappar, glögg och pepparkakor, julmat och de där traditionella inslagen på tv man bara måste se.
Herrejösses!
En märklig föreställning
Kapitel 8
Del 1
Tänkte på en sak.
Det slog mig knappast som av en händelse att det har blivit jul igen, att den här tradititionen fortsätter komma som om inget hänt, som om allt är precis som vanligt.
I själva verket har ju mitt universum ställts på ända.
Vad som förut var tveklöst glatt och hoppfullt, vackert och härligt, har förvandlats till något helt annat. Till en önskan att resa tillbaka i tiden, då saker och ting var så där glada och hoppfulla, så där vackra och härliga, som man vill att de alltid ska vara.
Fast då är man ju allt bra naiv.
Livet ser inte ut så.
Livet har i själva verket en helt annan inriktning, där glädjen och det kärleksfulla blandas upp med saknad och tomhet. Fast det där vill man inte bara inse, när tillvaron snurrar på och siktet helt och fullt är inställt på kärleksfulla kramar, gemenskap och den där svårslagna känslan av livet som en genuin flod av trivsel och möjligheter.
Älskad & Saknad
Så tänkvärt skrivet. Tänker ofta på Oliver och er - hela familjen. Allt som förändrades i ett ögonblick och ingenting blir någonsin som det varit. Varmaste kramarna till er alla️
En märklig föreställning
Kapitel 7
Del 4
Att betrakta detta på ett förnuftsmässigt och strikt vetenskapligt sätt, vore att förringa hela det kärleksfulla och omhändertagande sambandet mellan personer vars familjeband varar för evigt.
Men eftersom livet är en märklig föreställning, märkligare än jag tidigare någonsin kunnat ana, kan man hitta själsliga guldkorn som kan få vardagar att skina och energier att frigöras.
Det där har ingenting med tid att göra, det där har ingenting med läkta sår att göra.
Vad som däremot inträffar, under vissa omständigheter, är en insikt om att allt inte är över när man tror att så är fallet.
Den övertygelsen är total.
Det är en insikt så fjärran från allt vad handböcker i sorgbearbetning heter. För här handlar det inte om någonting annat än att se och känna bortom det ur mänsklig synpunkt uppenbara.
Nu har natten blivit något äldre, dimman ser ut att lätta och visst hör jag fågelkvitter någonstans i fjärran.
Älskar dig, Oliver!
En märklig föreställning
Kapitel 7
Del 3
Tiden kan möjligen vara en avgörande faktor om du ramlar och skrapar upp ett knä, eller att bearbeta om någon tycker att du är en idiot.
Talar vi däremot om det som hände dig, om det som inom loppet av några sekunder slungade iväg livet i en lika överrumplande som chockartad riktning, ja, då trillar vi in på en helt annan vokabulär, en helt annan dimension av saknad och tomhet.
Din bortgång är ett sår som självklart inte varken kan, bör eller ska läka.
Så enkelt är det.
Precis så enkelt.
Det är faktiskt en självklarhet att inte tala om en läkeprocess, eftersom så starka band som vi här talar om, inte kan kokas ner till något så simpelt som bildandet av en skorpa, en ruva, ett ärr och sedan är det bra med det.
En märklig föreställning
Kapitel 7
Del 2
Skit också.
Skit också därför att saker och ting är som de är. Därför att din fysiska närvaro hamnar allt längre bak i det som kallas tidslinjen. Den insikten slår mig med en märklig kraft och framkallar en sorgsenhet, sänder en brutal signal till förnuftet, som triggar tårkanalerna och jag har inte den minsta chans att värja mig mot denna omänskliga kedjereaktion.
Jag återvänder i tanken något år tillbaka, när jag fick höra att jag inte skulle hålla på att älta det som hände dig. Från experthåll visades det ett diagram med en kurva. Den direkta chocken och sorgen var utgångspunkten, sedan skulle det komma en fas av acceptans och sedan var det meningen att man skulle gå vidare.
Tiden läker alla sår, hette det.
Verkligen inte.
En märklig föreställning
Kapitel 7
Del 1
Höst. Snart vinter.
Jag tar en promenad i natten, och verkar mötas av det finaste och lättaste regn man kan tänka sig. Det är så där mjukt, så där genomskinligt att det mest påminner om rörlig fukt.
Sedan slår det mig.
Dimma.
Det är självklart denna dimma som dryper av fukt, och när jag kastar en blick uppåt, mot gatlyktorna, ser jag att en aura har bildats omkring dessa på ett i det närmaste poetiskt sätt.
Så där går jag alltså i natten till det där välbekanta, men på samma gång svårdefinierbara ljud, som uppstår när ens steg med stor regelbundenhet träffar dyblöta löv.
Dessa ljud är de enda, verkligen de enda, som bryter den annars kompakta tystnaden.
Samtidigt går det också upp för mig att sommaren har gjort sitt, att naturen har gått in i en form av viloläge och att mörkret omfamnar ljuset allt tidigare för varje dag som passerar.
Så många minnen....
Oliver - livet är en resa. Är det så även där du är nu
På bilden reser vi runt med Hop-on-hop-off buss i San Fransisco. Vilken resa vi gjorde!
Saknar Dig - dina glittriga ögon- ditt smittande leende. Att få se mina älskade barn skoja tillsammans. Tänk vad man tror att mycket skall vara för evigt. Nu är det minnena som varar för evigt.
I dag är det ett och ett halvt år sedan vi skildes åt i detta livet.
Du är ständigt med oss. Tankarna går till dig hela tiden.
I dag fick jag en text om Tårar och Sorg av en fin vän ...tvärtom är Sorg och tårar en förutsättning att inte fastna i det som var...
Det gäller att inte fastna med tankarna i den fasansfulla helgen 9/2-19.
Vill minnas de 24 fantastiska år vi faktiskt fick uppleva tillsammans.
EN MÄRKLIG FÖRESTÄLLNING
Kapitel 6
(Del 4)
Jag lyfter blicken och tittar ut i natten.
Liverpool FC är för första gången på 30 år bäst i England. Känns både konstigt och logiskt. Tänker att 30 år går både snabbt och ganska långsamt. Men mest snabbt. Där vilar lite av livets mysterium; ingen kommer undan tidens tand, ingen kan ducka för åldrandet, lika lite som man har en aning om vart allt tar vägen i tillvaron.
Det känns lite som det var i går som vi satt i den där sängen på hotellet i West Hollywood och tittade på racing på tv. Det som passerat sedan dess är tid. Tiden är både en möjlighet och en fiende du ständigt måste förhålla dig till här på jorden.
Så blir jag åter medveten om att det är en dag i juli 2020. Upptäcker min spegelbild i skenet av tv:n. Någonstans mellan mig och fönstret finns du, alltid glad, alltid nöjd, alltid harmonisk. Det där är jag helt övertygad om. Inser också att det är först när den blytunga sorgen helt tillåts ta över som det inte längre existerar något hopp.
En stor fet jäkla kram, älskade Oliver.
Pappa
EN MÄRKLIG FÖRESTÄLLNING
Kapitel 6
(Del 3)
Men så dyker det upp ett minne, ett av många minnen. Vi var hela familjen i USA 2018. Vi bilade runt och hade tagit in på ett hotell i Los Angeles, utmed legendariska Sunset Boulevard i West Hollywood.
Det var mitt i Formel 1-säsongen och Frankrikes GP skulle starta snortidigt, sådär klockan 06.00, amerikansk tid. Jag såg till att klockan skulle ringa i lagom god tid och slog på tv:n. Efter formationsvarvet sov du fortfarande, och jag ruskade om din ena axel lite lätt och sa:
Oliver, vill du se Formel 1-loppet
Du flög upp, blev för första gången någonsin klarvaken på ungefär en sekund, och sa:
Ja!
Så satt vi där i sängen på hotellrummet medan dagen höll på att gry, två genuint morgontrötta grabbar, och njöt av loppet och varandras sällskap i två timmar, hur klarvakna som helst, från första gaspådrag.
Men så studsar vi fram i tiden, till i början av 2019 och då, om inte förr, inser vi att livet är en märklig föreställning. Den dagen blev det en ny verklighet, byggd på fasa, chock och sorg.
Så ser det ut.
Och så får det tydligen vara.
EN MÄRKLIG FÖRESTÄLLNING
Kapitel 6
(Del 2)
Det fanns en tid när du inte var inne på sport, då du tyckte att jag var ganska märklig när jag tyckte att den bästa möjliga underhållningen var direktsänd sport, och framförallt fotboll. Och visst, sådana tankar föds också, ur självständigt tänkande och ur kanske helt andra bevekelsegrunder.
Efter att ha flyttat hemifrån, och börjat umgås med den fotbollstokige Gullberg, vaknade ditt intresse för fotboll. Men där Gullberg hade Manchester United som favoritlag, föll ditt val på Liverpool FC. Varför vet jag inte, kanske ärver man känslan för ett visst lag.
Jag är så glad för att vi under några år fick dela passionen för Liverpool FC, för Formel 1 och för att vi därmed hittade ännu en dimension och ännu ett sätt att knyta samman våra redan starka band.
Nu sitter jag alltså här en natt i juli och ömsom gläds åt det som var, ömsom torkar bort tårar från mina ögon. Det svider verkligen att vara människa, det gör riktigt ont ibland.
Så ser det ut.
Så får det vara.
EN MÄRKLIG FÖRESTÄLLNIG
Kapitel 6
(Del 1)
En varm dag har blivit en sval natt och jag sitter i din favoritfåtölj hemma i vardagsrummet med benen bekvämt placerade på den ganska låga fönsterkarmen.
En tår dyker upp ögonvrån.
Det är vanskligt att förhålla sig till livet, livet som det tydligen ser ut nu. Jag tänker att tillvaron är en mental torktumlare där man skyfflar in existensiella spörsmål och diverse trivialiteter om vartannat. Tidens gång får allt att snurra, så snabbt och, egentligen, så oförutsägbart, att det för tillvaron nödvändiga ibland ingår en sorts pakt med det till synes meningslösa, varpå det bildas en ny formel att förhålla sig till.
Så ser det ut.
Så får det vara.
Det har gått några veckor sedan Liverpool FC tvålade till Crystal Palace hemma på Anfield med 4-0, och knappt så lång tid har passerat sedan Chelsea lyckades besegra Manchester City med 2-1och samtidigt såg till att Liverpool blev engelska ligamästare för första gången på 30 år.
Vårt Liverpool FC.
Under omständigheter som kan beskrivas som, tja, normala, hade vi ringt varandra och vrålat ut vår glädje över den här triumfen, med sju omgångar kvar av serien. Kanske hade vi sett den här matchen tillsammans, troligen hemma i din lägenhet.
Men vad är egentligen normalt
Normalt finns inte, och skulle det uttrycket till äventyrs finnas någonstans, är jag säker på att det tillståndet är av övergående natur.
Så ser det ut.
Så får det vara.
2år sedan -
I kväll var pappa o jag själva och åt pizza på Kronovalls Slott. Vi saknar dig!
Min illesyste Betty
Idag för 23 år sedan blev du stolt storebror till vår underbara Betty. Vet att du är med på ditt sätt och firar Betty.
Saknar Dig - underbare sonen!
Denna lilla fågel kommer till oss varje dag och ger oss tröst. Din omtänksamhet om oss var så stor som vi så väl hade behövt i dessa tider. Älskar dig sååå...
Fan vad jag saknar dig min vän
Tänker på dig!
Oliver - idag perfekt bilåkarväder...
1 år och 3 månader har passerat.
Saknar Dig
Dagens namn - Oliver
Saknar dig....
Kaptitel 5 (Del 2)
Vips, så har den vackraste och mest själfulla personlighet, med de största möjligheterna till att göra skillnad, förnekats chansen till fler upplevelser.
Vips, så bromsar livet in på ett brutalt sätt, ett sätt som är så förrädiskt och jobbigt, att det inte kan förklaras enbart på grundval av det mänskliga förnuftet och tingens ordning.
Här är det andra lagar som styr.
Exakt vilka krafter det rör sig om är oklart. Men uppenbarligen var det något som den där förbannade februaridagen 2019 gjorde att du andades ut för sista gången.
Du blev bestulen på många, kommande upplevelser.
Jag föll in i ett chocktillstånd och fattade ingenting. Det gör jag fortfarande inte. Så i det avseendet, när det gäller varför detta skulle drabba dig, är det status quo.
Vad jag däremot vet, och det fick jag lära mig bara en kort tid efter det att du hade gått bort, är att du är så levande, så det känns ändå in i själen. Du är med mig, lika tydligt som de minnen jag har av alla våra galna upptåg och fina stunder.
Livet är och förblir en märklig föreställning.
I den föreställningen händer det hela tiden att människor går bort, att folk blir ovänner och att en hjälte hoppar in en AMG-Mercedes och ger ger järnet med solnedgången i bakgrunden.
Visst, solen har gått ned, Oliver.
Men snart går den upp igen, och då hoppar jag in i passagerarsätet. Du gasar till ett par gånger, skrattar av ren glädje och så far vi iväg till tonerna av en V 8 med drygt 500 hästkrafter.
Så där nånting!
Stor kram och grattis på födelsedagen!
Pappa
EN MÄRKLIG FÖRESTÄLLNING
Kapitel 5 (Del 1)
Ja,du.
Ännu en lördag har blivit ännu en söndag och ännu en söndag har blivit ännu en måndag som förvandlats till ytterligare en av dina födelsedagar då jag inte kan gratulera dig som jag borde kunnat.
Nu skulle du ha fyllt 25 år.
Ganska precis den ålder då livet, i alla fall den mera vuxna delen, ska börja. Så är det ju enligt den gängse mallen, då man lämnar ungdomsåren bakom sig och förväntas kliva in i en annan fas.
Det är lika fantastiskt varje gång någon får uppleva att kanske hitta någon att tycka om och, till och med bilda familj. Eller också väljer man att leva själv, umgås med vänner och så får det vara bra med det.
Man hittar, på något sätt, sin egen väg.
Gör det som känns rätt, och vad det än blir, måste det stämma överens med sin egen person. Att följa sin inre röst.
Så finns det ett antal människor som inte får chansen.
En händelse kan sätta krokben för framtiden, man kastas ut, av olika anledningar, i ett inferno vars odiskutabla sammanfattning är att någon trycker på stoppknappen.
Vips, så är det över.
Tänker extra mycket på dig idag, Oliver...
Ha en underbar födelsedag Oliver
Vi saknar dig ️lika mycket som du saknar oss Älskar dig️
Brossan& Sebastian
Min älskade Oliver - i dag fyller du 25
Bilderna är från din 1-årsdag så många minnen vi har samlat på oss genom åren.
Vi 4 - 4ever!
Känner tacksamhet för vår fina tid tillsammans.
Vi saknar dig vår älskade Oliver! ️
Alla Hjärtans Dag
En kram....
Tänker på dig Oliver och sänder varma tankar till dina nära och kära.
Älskade barnbarn️
saknar dig såååå...
Vill inte förstå...
kan inte förstå...
Vi hade så starka band tillsammans och de kan ingen ta ifrån oss.
Älskar dig för evigt, Oliver️❤️
Döden betyder ingenting
Jag har bara dragit mig tillbaka
till ett annat rum
Allt vi var för varandra
det är vi fortfarande
Skratta tillsammans med mig,
var med mig
Låt mitt namn fortsätt vara
en del av er vardag
Jag väntar på er för en kort stund
alldeles i närheten
Allt är bra
Denna versen läser vi ofta och den ger oss tröst älskade Oliver
EN MÄRKLIG FÖRESTÄLLNING
Kapitel 4
(Del 2)
Älskade, bästa, finaste Oliver.
Jag vill gripa tag om dig. Förenas i en sådan där kram som jag har fått så många gånger. Hålla om dig rktigt hårt. Känna din ömma, kärleksfulla värme, låta mig omslutas av dina armar och njuta av din närhet.
Inte bara som ett sätt att hälsa, och säga på återseende, utan i ännu högre grad nå ett möte med kosmiska undertoner.
Det var möten av glädje och möten då en viss del av självklarhet alltid var närvarande.
Där var du. Där var jag. Där var vi.
Tillsammans.
Nu behöver jag de där kramarna mer än någonsin. Jag står en sen kväll hemma i vardagsrummet, och håller ut mina armar, med en förhoppning om att du ska dyka upp och ge mig en kram tillbaka. Jag blundar och vill, verkligen, verkligen, verkligen vill, att det ska hända.
Så öppnar jag upp armarna, står där med min öppna famn, och känner att mina intentioner mest påminner om en märklig föreställning.
Men så, någonstans inom mig, förstår jag att du är i närheten. Du är precis lika underbar som alltid. Så blundar jag på nytt, sluter åter armarna mot min kropp och känner att du är där.
Så ofta närvarande.
Hela tiden saknad.
Älskar dig, Oliver
Pappa
EN MÄRKLIG FÖRESTÄLLNING
Kapitel 4
(Del 1)
Tomhet.
En påtaglig känsla av saknad, en massiv börda på mina axlar som jag, inte ens i min vildaste fantasi, hade kunnat föreställa mig för lite drygt ett år sedan.
Det var livet före.
Före den där extrema tyngden, det där enorma oket av bly som har en otäck förmåga att pressa mitt axelparti mot det stycke mark jag för tillfället har framför mig. Den tid när livet rullade på. Dagarna kom och gick. Vinden visserligen bet i ansiktet, men då kunde man vända bort blicken, höja halsduken en aning, eller att söka skydd inomhus. Det gick alltid att ducka för något som var mindre behagligt.
Det var en tid som var så full av liv och glädje, att det alltid lurade något lustfyllt på andra sidan om varje andetag.. Ett skratt, ett galet upptåg.
Så kom den där dagen.
Dagen som förändrade allt.
Dagen när jag både rusade in i din lägenhet och rakt in i ett själsligt och emotionellt inferno. I ett enda slag vändes allt upp och ner. Chock och tårar, uppgivenhet och en enda lång rad av frågetecken.
Panik.
Vrede.
Vanmakt.
Där, och då, ställdes den mänskliga uppfattningsförmågan på ett prov, som inte har något med logiskt tänkande att göra. All världens ondska samlades på ett och samma ställe, och borrade ett lika djupt som brutalt hål i mitt hjärta.
En såväl psykisk som fysisk tortyr.
En plågsam upplevelse ingen förälder och inget syskon, någonsin borde få uppleva. Ett tillstånd av viktlöshet, tidlöshet. När tiden rusar fram i femdubbel hastighet samtidigt som allt strävar i motsatt riktning.
Stanna världen.
Det blev ju så fruktansvärt fel här.
️
1 år sedan det hemska beskedet ️ tänker på dig dagligen, och får både energi och värme, har ju bara fina minnen av dig ️ vi hade ju så mycket gemensamma intressen så mycket att snacka om, är otroligt glad att vi snackade i telefon veckan innan du lämnade oss, en knapp timme blev det som vanligt!
Saknar och älskar dig Oliver ️
Att det gått ett helt år sen du gick bort Oliver är obegripligt o svårt att förstå. Jag ser dig framför mig när som helst o hör din röst. Du är så saknad och älskad av alla som kände dig, vilket är helt förståligt eftersom du var en så härlig och skön kille på alla sätt,
Tack för att vi fick ha dig i våra liv- saknar dig så ❤️
Oliver, det har gått ett år och jag varken kan eller vill förstå.
Du kommer ofta upp i mina tankar och denna dag tänker jag extra mycket på dig.
1 år
Nyårsafton 2019-
Mitt värsta år är snart slut....
Jag minns med värme och lycka förra Nyårsafton då du valde att fira tillsammans med pappa och mig. Direkt efter du jobbat klart, kom du hem till Älmhult med din fina katt Enzo. Nyårsrevy i Osby stod på programmet. Många skratt förgyllde kvällen. Vi är så tacksamma att vi fick denna Nyårsafton tillsammans med dig.
Bilden är från millennieskiftet då vi firade hos Gith Kalle o Lovisa tillsammans med flera andra familjer.
Så många minnen. Så många upplevelser. Så mycket tacksamhet.
Oliver - du är alltid med oss!
Last Christmas....
För ett år sedan väntade mina älskade barn på Tomten tillsammans
EN MÄRKLIG FÖRESTÄLLNING
Kaptitel 3 (del 2)
Så där har vi gjort, väldigt, väldigt ofta.
Levt i nuet, vågat vara här och nu, inte varit rädda för framtiden. Den framtid som kanske inte kommer, och som man, där och då, egentligen inte har den minsta möjlighet att påverka.
Med andra ord har vi, vid en närmare och inte statistiskt säkerställd analys, gjort det som förväntas av en.
Vi har levt medan vi har kunnat, i samvaro, i omtanke, i kärlek.
Detta, som tidigare var en orubblig självklarhet, har grumlats och skakats om, till en soppa med en bitter bismak. Den känslan är given, men ändå inte helt hopplös att försöka ta sig an.
För jag inser att nuet, trots allt, är det som jag måste förhålla mig till, och utgå ifrån. Det är en komplett in-och utandning, som avgör om jag ska syresätta mina lungor och klara av ögonblicket.
Ingen vet något om nästa stund, och däri ligger själva essensen av livet. Det enda andetaget äger rum nu. Precis just nu. Det gäller bara att våga uppleva detta.
Älskade, bästa, finaste Oliver.
Jag vet att du är nära mig, och att du fascineras av livet på den här planeten, vilket på många sätt är en märklig föreställning. Du har alla svaren på livets gåta, och det är svar som ångar av glädje, samvaro och harmoni.
Men.
Så tänker jag samma sak igen.
Plötsligt är det jul.
Kalle Anka, julbord, Karl-Bertil Jonsson, julklappar, en tomte här, någon julgran där.
Det känns så konstigt, för det mänskliga förståndet så overkligt, att den här julen inte sitta där i fåtöljen och snacka med dig om hur du har det på jobbet, om politik, om Liverpool FC, om lite allt möjligt.
Fast jag ser ju ett ljus där borta.
Så tänker jag efter och vet att du är där.
Det betyder hela världen för mig,
Stor kram, Pappa
EN MÄRKLIG FÖRESTÄLLNING
Kapitel 3, (del 1)
Plötsligt är det jul.
Den här tanken slår mig med en sådan brutal kraft att jag inte för den minsta millisekund ens överväger att linda in den i bomull.
Detta faktum talar för sig självt.
För sådan är Den nya tiden, då jag visserligen ser morgnar komma och gå, förmiddagar förvandlas till eftermiddagar, kvällar bli till nätter och innan man hinner reagera har det blivit en ny morgon.
Så där bara utan vidare.
Jag drivs om inte framåt, så i alla fall i sidled, med någon form av förhoppning att inte kliva bakåt, och det känns som om jag balanserar på en ständigt spänd lina då det förflutna finns på ena sidan, och nuet på den andra. Sätter jag ned foten lite slarvigt, kanske i en form av ett rus som kan härröra från slentrian, riskerar jag att snudda vid det förflutna.
Det förflutna gör inte ont, det vet jag.
Det förflutna tillhör tiden med dig, med alla roliga saker och utmaningar vi delade. Sitta på Rolles smått sunkiga gatukök i Trönninge och tycka att livet var rätt så härligt, skratta åt en vilsen politiker i tv eller för en stund känna lyckan av att susa fram rätt snabbt i en Mercedes A 45 AMG.
Det är i stället nuet jag har svårt för, inte alltid, men ganska ofta. Detta ögonblick, den lilla stund det tar att dra, och vidarebefordra ett andetag, som, när saker och ting ställs på sin spets, är själva definitionen av livet. Det är just i ögonblicket människan har en chans att åstadkomma något, att sprudla, att uppleva saker, att sätta något i relation till sin egen situation.
Oliver - 10 månader
SAKNAR DIG!!!
Kära Oliver!
Det är en riktigt tråkig novemberonsdag och det är redan mörkt ute. Det är något med kastanjeträden här utanför min lägenhet som alltid påminner om dig, men jag kan inte riktigt förstå varför. Jag tänker på dig, jag vet att du vet det.
Massa kramar och kärlek
Emilia
Oliver - 9 månader,
en graviditetstid har gått sedan den värsta dagen i mitt liv inträffade. ”Värsta Dagen”, det är milt uttryckt.
Den lycka att bli gravid och den lyckliga väntan på att du skulle födas, större är sorgen över att inte leva livet med dig.
En sorg som inte går att mäta.
För nu vet jag vad jag har förlorat. Det är en saknad som inte går att beskriva. Den framtid vi inte får.
Varje dag är en kamp - jag försöker så gott jag kan.
Oliver - du är så älskad - du är så saknad!
Puuuuuussssss
Finaste
EN MÄRKLIG FÖRESTÄLLNING
Kapitel 2
Så blev det då höst.
Efter en vinter av uppgivenhet, en vår av saknad och en sommar av tomhet, upptäcker jag plötsligt att träden börjar tappa sina blad.
Bladen kommer att bli till torra löv, som så småningom, av naturens på samma gång fantastiska som smått brutala kraft, mals ned till ett ingenting.
Ett ingenting men ändå någonting.
Så blev det alltså höst, en höst detta ingenting, och detta någonting, i så hög grad, och så omedelbart, går att relatera till ditt öde,
Hur du hade fått ett sprudlande liv, hur du hade upplevt vårar och somrar, sett bladen falla gång efter annan, och med en kompassriktning vars enda fokus var att ta sikte mot en vinter, en ofta kall och fuktig årstid, vars egentliga syfte är att agera transportsträcka, innan våren på nytt skickar in nytt hopp i den allt mera luttrade mänskligheten,
Där fanns du, som en självklar del av tillvaron.
Där såg du till att solen lyste, om så regnet föll från blytunga skyar. Med enbart blicken i dina vackra ögon kunde du vända det svartaste svarta till det ljusaste ljusa. En blixtsnabb kommentar förvandlade den mest deprimerande politiska decemberöverenskommelse till en skrattsalva att minnas för evigt.
Ditt skratt var så energiskt, så förlösande att alla författare med självaktning skulle kunna skriva romaner med utgångspunkt från just detta. Det ärliga skratt, som verkade komma rakt från hjärtat, ska för alltid eka inom mig, beröra mig på djupet och med jämna mellanrum fylla min själ med en kosmiskt laddad energi.
För den dagen du gick bort, hände något även med mig. Lika självklart som att en del av mig också lämnade jordelivet, lika givet satte du efterhand ett avtryck, ett avtryck som är den enskilt största anledningen till att jag varje morgon landar på mina fötter.
Du har nått en högre nivå, och jag är rätt säker på att du, från din utkiksplats, betraktar livet på jorden som en märklig föreställning.
Jag är kvar bland människorna, det stackars, begränsade släktet med sina grundläggande brister och små skavanker.
Jag vill att du ska veta att din närvaro är min räddning, mamma och Betty mina livlinor.
Älskar dig, Oliver!
Pappa
Oliver - 8 månader av ständig saknad
Finaste Oliver, tänker lite extra mycket på dig idag. Det är en alldeles vanlig måndag, ganska tråkig sådan faktiskt. Och för en sekund får jag upp ett minne av dig, när jag stöter på dig i Köpmanstunneln, vi hade säkert inte setts på något år och du ger en sån stor kram. Jag önskar att jag hade kunnat få en sådan idag.
Stora kramar, Emilia
Oliver - för alltid VI
Saknar dig kära vän
EN MÄRKLIG FÖRESTÄLLNING
Kapitel 1
Det är kväll i Älmhult när jag låser ytterdörren och kastar en blick mot den delvis stjärnklara himlen. Trots att det bara är i början av augusti, känns luften fuktig och lite kall.
Drar upp jackans dragkedja och med lätt böjt huvud tar jag en promenad; går den sträcka som du och jag gått så många gånger. Men nu går jag istället in genom den öppna grinden på kyrkogården och tänker att det är ett halvår sedan du gick bort.
Så mystiskt.
Så plötsligt.
Knäböjer precis som vanligt vid din plats och tittar på gravljusens fladdrande sken. Dessa lyser upp en bukett blommor från din barndomskompis Lovisa. Ljus kastas också på ett olivträd och på ytterligare några blommor.
Säger högt att jag saknar dig, att det har uppstått ett hål i min själ. Det känns som om mina ord ekar mellan gravstenarna och liksom försvinner bort, i den lätta vinden. Sitter där en stund och tänker, både på det underbara som har varit, och på det som under några ögonblick, sopades bort en till synes vanlig dag i februari.
Säger, med precis samma eftertryck, att jag älskar dig. De orden får mina ögon att fyllas av tårar, tårar vars livslängd bara är obetydligt längre än ekot av det jag just har sagt.
Reser mig upp, blir lite yr.
Så promenerar jag hem i natten och inser, för vilken gång i ordningen, att livet är så skört. En märklig föreställning där man, förr eller senare, inser att man har förlorat.
Höjer blicken och ser fler stjärnor än tidigare. Jag drar en djup suck, men inte av uppgivenhet, utan snarare av en övertygelse om att man inte får vara rädd att leva.
Få är lika levande som du, Oliver.
Kram
Pappa
Oliver - saknar dig!
Ibland tänker jag att du är på resande fot. Det är därför du inte fysiskt är här. Nu har du varit ute och rest i 6 månader...
Kanske har du återigen besökt Malibu, som på bilden. Förmodligen är du överallt i världen eller var det nu kan vara. Men ibland är du och tittar till oss. Det känner vi. Du skulle inte kunna låta bli.
Vi börjar hitta vår nya vardag. Den är konstig. Men vi försöker göra den så bra vi kan. Tankarna på dig är där - alltid❤️
Puuuuusssss
..idag har jag & din pappa återigen haft ett mycket fint samtal - fast det behöver jag inte berätta, det vet du ju redan
När vet man att något sjunker in, när en hemsk händelse bottnar, när det går att förlika sig med detta
Det är den 28 juni. Sent på kvällen i New York. Mamma och Betty ligger sannolikt på hotellrummet och sover. Jag har just varit på Walgreens, köpt vatten och en chokladkaka av märket Hershey.
På vägen tillbaka till hotellet passerar jag Times Square, alltid lika mäktiga Times Square där natt och dag suddas ut och där det alltid pågår något svårförklarligt som tar andan ur en.
Men i stället för att omedelbart kryssa mig genom folkhavet, ta vänster vid den stora, röda trappan och vika av mot 46:e gatan, ser jag en ledig stol och, faktiskt, också ett ledigt bord.
Så jag slår mig ner i detta på samma gång fantastiska som svårförklarliga skådespel, plockar upp chokladkakan och försöker äta den innan värmen tar kål på densamma.
Då tänker jag på dig, Oliver.
På det som hände den där dagen i februari, på smärtan, paniken och chocken. Jag tittar på neonskyltarnas starka lampor, på människorna som ser ut att komma från hela världen och så ser jag framför mig fragment av ekon från när vi varit här tidigare.
Vårt favoritställe på jorden.
Jag, mamma och Betty reste just hit för att uppleva en stad som man verkligen inte kan få nog av. Omfamna intryck. Bara vara.
Men här sitter jag alltså och ser chokladkakan nästan smälta bort och jag funderar över om det fruktansvärda som hände dig har sjunkit in. Jag väljer ju att vara i New York, med berått mod omfamnar jag saknaden snarare än flyr från den.
Fast svaret är nej.
En sådan händelse kan inte sjunka in. Jag inser att man däremot kan försöka förhålla sig till den. Tänka på alla roliga saker som vi har gjort tillsammans, på alla galenskaper, alla skratt och massor av gemenskap.
Så höjer jag blicken, mot de enorma reklamskyltarna och tänker att framtiden inte ligger i det förgångna. Ögonblicket är alltid en färskvara att försöka hantera. Då står det mycket klart att du, käre Oliver, på samma gång är en tanke bort och ständigt närvarande.
Jag knycklar ihop chokladpappret, tar det som är kvar av mitt mineralvatten och reser mig från stolen . Sedan kryssar jag mig fram genom folkhavet, svänger vänster mot 46:e gatan och tar sikte på hotellet.
Älskar dig så otroligt mycket, Oliver!
Pappa
Sekunder blir minuter blir timmar blir dagar blir veckor blir månader. Nu har 5 månader gått. Hur kan tiden fortsätta när saknaden efter Dig Oliver är så enorm
Tack vare vår älskade Betty och vänner, så kommer vi upp varje morgon och fortsätter att leva i vår nya vardag.
Oliver - du är med oss!
Midsommarafton - förra året lämnade vi alla 4 San Fransisco efter fem dagar. Du satte dig bakom ratten och vi drog söderut. Lunch i Monteray (bilden). Övernattning i San Simeon. I dag packar vi tre inför resa till New York i morgon. NY - din favoritstad. Vi vet att du är med oss❤️❤️❤️❤️
Jag saknar dig så mycket ❤️
9 juni - i dag firar vi Bettys födelsedag, 10 dagar innan den ”riktiga” dagen. Precis som förra året.
Förra året var det du som bar din lillasyster till firandet på baksidan av huset. Vi lovar att ta hand om henne och fira för dig också.
Oliver - Y N W A
Varma kramar till dig, du är ständigt i våra tankar. Tankar som alltid slutar med ett stort varför...Ett steg i taget, sakta och lugnt känner vi att vi lever vidare även om det är i en annan verklighet. Du berörde och berör , du har gett oss ett helt annat perspektiv på livet och värderingar. Det tackar vi ödmjukt för. ❤️ YNWA
❤️✨✨
Denna skriande
tomhet
Detta eko av
förtvivlan
Ett sprudlande liv
som släcktes
En massiv känsla
av saknad
Dagarna kommer
och går
Och när förnuftet säger
stanna
Bromsa och backa tiden
Så rusar allt bara på
Det här blev ju
helt fel
En annan verklighet har
trängt sig på
Sekunder, minuter, timmar
flyter nästan obemärkt förbi
Vanmakt och sorg i en
obarmhärtig kombination
Hur ska det gå till
Att leva utan dig, Oliver
Vet inte
Men gå till, det ska det
För du är ju med mig
Varje dag, varje stund
Där någonstans tar jag
avstamp
Alltid tillsammans
Alltid tillsammans
Älskade Oliver - 3 månader utan dig.
Jag väntar fortfarande på att du bara ska dyka upp. Hur kan detta vara en verklighet att du inte är med oss
Jag är så tacksam för allt vi har fått uppleva med dig. Men jag saknar nuet och framtiden med dig.
Vi nåddes alldeles nyligen av den otroligt tråkiga och ofattbara nyheten att Oliver inte längre finns bland oss. Så ledsamt att höra och vi beklagar sorgen till framförallt er, Catarina och Ingemar. Även om vi inte kände Oliver särskilt väl såg vi honom ändå nästan varje dag under flera års tid, såg honom växa från övningskörande tonåring till ung vuxen som med stort självförtroende sladdade runt i egen bil. Och nu hade hans liv ju just börjat på riktigt. Vi förstår vilken enorm sorg det måste vara för er och tänker på er!
OLIVER - i dag är det din namnsdag❤️
Jag tänker på alla kramar jag fått och har fått ge dig
Nu ger jag dig kramarna på ett annat sätt.
Älskar dig min fine son❤️❤️❤️❤️❤️
24 mars har alltid inneburit glädje skratt aktivitet & mer glädje & skratt, det är ju alla våran Olivers födelsedag ❤️ Dagen blir inte som den en gång var men du lever kvar i våra hjärtan ❤️ vi älskar dig. Brossan & Sebastian
24 underbara år tillsammans med dig. Tack Oliver ingen kan ta ifrån oss minnena.
Kram mormor
Jag vaknar.
Ligger en kort stund i sängen med slutna ögon. Öppnar ögonen och under den sekund det tar mig att åter sluta ögonen, känner jag en tår lämnar mitt ena öga, rinna nedför kinden och landa mjukt på huvudkudden..
Det är en ny dag.
En ny dag utan dig, Oliver.
Just den här dagen skulle du ha fyllt 24 år. Vi skulle ha åkt hem till dig, gett varandra en rejäl kram och snackat. Sedan hade vi besökt en restaurang och njutit av varandras sällskap. Troligen en fika också; mamma och Betty hade garanterat sett till att det blivit en kopp kaffe och någon söt kaka.
Men det blir ingen kram, ingen middag på restaurang, inget cafe’besök och ingen kaka i ditt underbara sällskap. Det blir som det har varit i sex veckor: Tårar, längtan och kvaddade förhoppningar om nya upplevelser tillsammans med dig.
Här sitter jag, när din 24-årsdag bara är några minuter gammal och upplever den där tomheten, det fysiska och mentala hål som du har lämnat efter dig.
Samtidigt känner jag din närvaro.
Jag tänker på alla upplevelser som vi hann med, och då fylls jag av en fantastisk glädje och tacksamhet. För vi var med om så mycket roligt tillsammans.
Nu är du någonannanstans, överallt på samma gång.
Jag kommet alltid att vara din pappa.
Du kommer alltid att vara min bäste vän.
Oliver, jag älskar dig så mycket.
Kram pappa
Tänker extra mycket på dig idag Oliver, på din födelsedag, Är så tacksam över att du funnits i mitt liv - saknar dig ❤️
Oliver! I dag är det din 24-årsdag❤️
Bilden är från din 23-årsdag, då vår familj och Susanne och Tommy är på Goaroije i Älmhult och firar Dig och Christoffer Lööf. Barndomsvännerna som fyller år samma dag.
Du skulle varit här idag!
Saknar dig djupt!
Min kramgoe son - som jag saknar dig!
Finaste Oliver!
Du är med mig varje dag!
Oliver, det har nu gått en vecka sedan begravningen och det är först nu som jag har kraft att gå in på denna sidan och berätta för dig, att detta var en av mina sorgligaste dagar i mitt liv hittills.
Det var en otroligt vacker cermoni som dina underbara föräldrar satt samman och du var så närvarande hela tiden. Mest påtagligt blev det när solen sprack upp - bara med några strålar - och lyste in genom rutan, just när Imagine spelades för dig. Jag tar det som ett tecken att du var extra med oss just då och kommer för alltid förknippa den sången med dig,
Sov gott, Oliver
DEL 2:
Jag vet att du är stolt över ceremonin. Att det blev ett fint avsked och att du kände kraften från alla som var där.
Jag kände också kraften, jag tog också emot den fantastiska energin från alla som var där. Alla kramar som lindrade sorgen, alla tröstande ord, alla varma, kärleksfulla blickar.
Nu är du borta, men ändå fortfarande så närvarande.
Men det är fruktansvärt jobbigt att gå till kyrkogården, till den plats vi har valt ut åt dig. Då spricker hjärtat ännu en gång. Och jag går dit ofta.
Jag vet att du vill att jag ska gå vidare, och jag vet att du lyser upp vägen framför mig. Ingen av oss vandrar ensam.
Tillsammans fortsätter vi att heja på Liverpool FC och du kommer att vara i min närhet varje gång starten går i ett Formel 1-lopp. När det är Formel 1 ska jag som vanligt ha på mig Mercedeströjam. Vi köpte ju likadana tröjor när vi var på tävlingen i Monaco förra året.
Så gör vi, Oliver.
Puss och kram.
Och för mitt inre hör jag dig säga:
-Puss och kram! Haaaj!!!
DEL 1:
Jag vaknade tidigt en morgon.
Var livrädd.
Kände panik över att minnet av dig ska blekna. Att tidens malande ska skicka in dig i en dimma, som så småningom blir så diffus att jag inte ens kan se konturerna av dig.
Den känslan fick mig att må dåligt.
Men så insåg jag att det inte kan bli så illa. Din närvaro är så stark i sig att tiden, hur mycket den än rullar på, inte kan trycka undan känslan av din uppenbarelse.
Så inser jag att det är en vecka sedan begravningen. Det var en dag med många bottnar. Den var på samma gång absurd, vidrig, hemsk och en form av vacker hyllning till en person som av någon outgrundlig anledning hade alldeles för bråttom att lämna den här världen.
Många var de som hyllade dig, som var på plats för att visa sin respekt och det var mäktigt att se hur mycket du under ditt korta liv hann beröra personer i din omgivning. Det var en manifestation, så stilig, och så kraftfull, att ingen som var där kommer att glömma de timmarna.
Och överallt lyste du, Oliver.
Du var så mycket där, på ett så intensivt sätt och det kändes som om du var så levande. För tänk så fint; alla som var där tänker sannolikt på dig när de framöver hör John Lennons ljuvliga Imagine. Samma sak med Pink Floyds mäktiga Comfortably Numb, Janis Joplins skruvade Mercedes Benz och Liverpool FC;s signaturmelodi You’ll Never Walk Alone.
Så stort.
Så mycket du.
Fortsättning följer.....
Jag vaknade tidigt en morgon.
Var livrädd.
Kände panik över att minnet av dig ska blekna. Att tidens malande ska skicka in dig i en dimma, som så småningom blir så diffus att jag inte ens kan se konturerna av dig.
Den känslan fick mig att må dåligt.
Men så insåg jag att det inte kan bli så illa. Din närvaro är så stark i sig att tiden, hur mycket den än rullar på, inte kan trycka undan känslan av din uppenbarelse.
Så inser jag att det är en vecka sedan begravningen. Det var en dag med många bottnar. Den var på samma gång absurd, vidrig, hemsk och en form av vacker hyllning till en person som av någon outgrundlig anledning hade alldeles för bråttom att lämna den här världen.
Många var de som hyllade dig, som var på plats för att visa sin respekt och det var mäktigt att se hur mycket du under ditt korta liv hann beröra personer i din omgivning. Det var en manifestation, så stilig, och så kraftfull, att ingen som var där kommer att glömma de timmarna.
Och överallt lyste du, Oliver.
Du var så mycket där, på ett så intensivt sätt och det kändes som om du var så levande. För tänk så fint; alla som var där tänker sannolikt på dig när de framöver hör John Lennons ljuvliga Imagine. Samma sak med Pink Floyds mäktiga Comfortably Numb, Janis Joplins skruvade Mercedes Benz och Liverpool FC;s signaturmelodi You’ll Never Walk Alone.
Så stort.
Så mycket du.
Jag vet att du är stolt över ceremonin. Att det blev ett fint avsked och att du kände kraften från alla som var där.
Jag kände också kraften, jag tog också emot den fantastiska energin från alla som var där. Alla kramar som lindrade sorgen, alla tröstande ord, alla varma, kärleksfulla blickar.
Nu är du borta, men ändå fortfarande så närvarande.
Men det är fruktansvärt jobbigt att gå till kyrkogården, till den plats vi har valt ut åt dig. Då spricker hjärtat ännu en gång. Och jag går dit ofta.
Jag vet att du vill att jag ska gå vidare, och jag vet att du lyser upp vägen framför mig. Ingen av oss vandrar ensam.
Tillsammans fortsätter vi att heja på Liverpool FC och du kommer att vara i min närhet varje gång starten går i ett Formel 1-lopp. När det är Formel 1 ska jag som vanligt ha på mig Mercedeströjam. Vi köpte ju likadana tröjor när vi var på tävlingen i Monaco förra året.
Så gör vi, Oliver.
Puss och kram.
Och för mitt inre hör jag dig säga:
-Puss och kram! Haaaj!!!
Jag kände Dig inte Oliver ,men saknade blir inte mindre för det ,när en så ung människa rycks i från livet på jorden i alldeles för unga år då är tron på Guds godhet svår ,
Jag lider med din mor ,far och syster ,din far känner jag genom tidningen Smålänningen och våra diskussioner om bilar , äta rätt mat och Amerika
Tror när jag såg bilden på Dig att vi pratat med varandra på Media Market
Vila i frid och jag lovar jag ska stötta din far så gott jag kan och krama om honom
Vi tänker på dig Oliver ❤️
Bästa Oliver.
Du kommer alltid vara saknad❤️
Tack Oliver för alla fantastiska minen och goda stunder du förgyllt livet med. Känns fortfarande overkligt att du inte finns med oss i den fysiska världen. Minns när vi träffades första gången och vi hade direkt en massa gemensama intressen. Vi var två Mercedestokar som kunde snacka i timmar om intresset för bilar. Är glad att jag fick förmånen att lära känna dig.
Tack för tiden jag fick lära känna dig Oliver!
Vila i frid min vän!
Idag tillägnar jag alla er som kände Oliver en särskild tanke. Ta hand om varandra och tänk på att ge Olivers mamma, pappa och syster en extra kram om det ges tillfälle. De behöver all värme och kärlek de kan få från er för att klara sig igenom den här avgrundsdjupa sorgen som de för tillfället går igenom.
Du är saknad Oliver.
Oliver. Vad många roliga och bra minnen jag har tillsammans med dig. När du började på telenor så tog det inte många minuter innan både jag och Wille visste att detta är en toppenkille som vi kommer ha roligt ihop med. Och oj vad rätt vi hade. Ända sedan första dagen vi jobbade ihop har vi varit oslagbara. Ibland hade vi kanske lite för roligt på jobbet, men det är de dagarna jag kommer ihåg. När Vi tyvärr var tvugna att sluta på telenor så fick jag fortfarande förmånen att få jobba med dig. Vi jobbade fortfarande under samma tak, vilket jag var oehört glad över. Och det gick inte en dag utan att jag tänkte ” jobbar Oliver idag” och när jag visste att du skulle göra det så visste jag att det skulle bli en bra dag fylld av skratt och snack. Detta är något som jag fortfarande kan tänka, innan jag kommer på att detta overkliga och orättvisa har hänt. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. De planer som vi inte hann göra får vi ta en annan gång Oliver.
Vila i frid min kära vän. Vi ses!
Våra tankar går till familjen.
Minns ännu idag dina underbara lockar på denna söta goa kille. Vi hade mysiga stunder ihop det första levnadsåret, när vi träffades med våra förstfödda i vår föräldragrupp.
En fin liten kille som växte upp och blev fin både på insidan o utsidan.
Finaste Oliver, vi minns med värme hur du blev Jakobs ”bästis” när vi var nyinflyttade här i Älmhult. Vi minns med värme dom gångerna som du var här hemma och lekte och skrattade. Vila i frid käre Oliver.
Finaste Oliver!
Du har varit vår närmaste vän sedan barnsben. Du har stått oss så nära att du är en del av vår familj, du är vår bror.
Under vår resa tillsammans har vi skapat många oförglömliga minnen, fyllda med skratt och ibland med tårar – men det är skratten vi minns mest. Du hade alltid nära till skratt och skämtade jämt med glimten i ögat.
Vi är tacksamma att vi fick växa upp och uppleva så mycket tillsammans med dig. Det finns inga ord som kan beskriva allt vi skulle vilja säga till dig och hur mycket vi älskar och saknar dig.
Vila i fred vår vän, du kommer att leva vidare i våra hjärtan tills vi ses igen.
Med kärlek och saknad
Christoffer och Carolina
Nu har jag gråtit varje dag i tre veckor.
En del av mig har gått sönder.
Saknaden är monumental.
Men inom mig känner jag också en enorm tacksamhet över att ha haft den fantastiska förmånen över att ha dig som min son. Jag tänker på hur vi, när du var liten, busade i sängen. Du, ditt lilla charmtroll, skrattade så härligt och jag kände en sådan lycka.
När du låg i barnvagnen och vi gick en runda när du skulle sova, tittade vi på varandra, tills du somnade.
När du blev lite äldre började du spela innebandy. Jag tror inte att jag missade någon match, varken hemma i Älmhult eller på bortaplan.
Ytterligare några år senare blev det både en pappa-Oliver-relation och en djup vänskap. Vi övningskörde hur mycket som helst, och jag tror att du körde flera tusen mil innan du ens hade tagit körkort. Under alla dessa timmar i bilen djupnade vår relation.
Och alla biobesök, herrejösses så många gånger du och jag var på bio. Vi åkte go-cart, spelade golf eller bara kickade fotboll på baksidan.
För att inte tala om alla promenader. Vi kunde gå i timmar och bara snacka. Det hände ganska många gånger, när jag ansåg att promenaden var slut, att du tyckte att vi kunde gå en stund till.
Det gjorde jag så gärna.
Ju mer, desto bättre.
Ingen kunde ana att den 9 februari 2019 skulle bli sista gången vi skulle ses. Det sista vi gjorde tillsammans var att titta på Liverpool mot Bournemouth på tv. Liverpool vann lätt. Det kändes bra.
Du var trött. Behövde sova. Innan jag och mamma lämnade din lägenhet föreslog jag att du skulle titta på Melodifestivalen, om du inte kunde sova. Jag sa att då somnade du garanterterat.
Och du, Oliver, skrattade.
Jag klappade dig på underarmen och sa att vi hörs. Jag och mamma sa att du fick ringa till oss om du kände dig sämre , när som helst på dygnet.
Jag påminde dig om att låsa ytterdörren innan du somnade. Du sa att det skulle du göra.
Det skulle bli sista gången vi sågs i det här livet, och nu kommet tårarna tillbaka.
Älskar dig, Oliver.
Pappa
Tack för alla härliga ögonblick du gav oss!
Inte kan väl nån bli länge kvar, som har reslust i sin själ.....
Man borde sagt Vi möts nånstans istället för Farväl...
Inte kan väl Nån så full av liv, vissna ner och bara dö....
Man borde sagt Vi ses igen istället för adjö...
Inte kan väl nån så stark, bli så skör och bara bli till mull och stoft....
Man borde sagt att blommor dör, men aldrig deras doft.....// Atle Burman
Vi finns för er ❤️❤️❤️
Varma kramar
Bästa Oliver!
Vi fann varandra genom jobbet och som vi gjorde det!
Du blev min bästa vän och bror. För mig är du familj!
Vi har mött utmaningar tillsammans, vi har överträffat förväntningar ihop, vi har retat gallfeber på varandra och vi har definitivt skrattat ihop!
Vi har alltid haft nära till skratt och visste precis hur vi skulle trigga varandra. Vi slängde ur oss kommentarer i förbifarten för att lätta på stämningen eller sätta den andra i klistret. Vi kastade blickar och grimaser till varandra under säljsamtal eller andra stunder för att djävlas med varandra. Vi har haft så otroligt roligt ihop du och jag. Vilka minnen jag har från alla våra upptåg! Helt magiska.
Du och jag var som Baloo och Mowgli i Djungelboken.
Tanken var att jag skulle lära dig allt jag kunde och inte hade jag då förväntat mig att de skulle vara jag som lärde så mycket av dig. Vi var två envisa grabbar som hävdade sig mot varandra, djävlades med varandra och som tog hand om varandra.
Det har varit en fantastisk tid i mitt liv, en fantastisk resa vi tillsammans gjort.
Du är en stor del i vem jag är idag och du är otroligt saknad!
You’ll never walk alone!
Vi ses snart!
Så saknad❤️
Oliver, man kan inte mäta tid i en vänskap för att definera den. Det är hur man spenderar den tiden när man är med varandra. Tacksam för den tiden jag fick med dig, en väldigt genuin och fin person. Tack för denna tiden! Tills vi möts igen.
Oliver, jag vet inte hur jag ska sätta ord på vad vår vänskap betytt för mig.
Även om ditt leende lyste som solen och ditt fantastiska gapskratt fick de mörkaste dagar att se ljusa ut så är det ändå regn och sommarkvällar som påminner mig mest om alla stunder vi delat.
När vi var små och badade i vattenspridaren, när regnet öste ner och vi i full mundering skulle ut för att hoppa och sparka i varenda pöl vi kunde hitta. Alla de kvällar vi satt ute på muren och filosoferade, samt våra oändliga promenader där vi pratade om allt mellan himmel och jord.
I ur och skur, du fanns där.
Att aldrig mer få dela det med dig känns så overkligt.
Tack för alla ovärderliga minnen du gett mig.
Jag kan inget annat än att le när jag tänker tillbaka och ser alla bilder, all den kärleken du spridit och alla liv du berört.
Du kommer alltid finnas med oss.
Jag saknar dig oerhört mycket!
Sandra
Du är älskad och så saknad
Så många härliga stunder att minnas! Minns hur ni så ofta sprang fram och tillbaka mellan tomterna.
Bilden här är från när du Oliver och Sandra gjorde er redo för en övernattning på studsmattan. Ett av många härliga minnen!
Vi saknar dig men kommer alltid vara tacksamma för att vi fick lära känna dig!
Vi kommer alltid minnas dig och ditt leende. Ett leende som inte bara satt på läpparna utan lyste i hela ansiktet.
Oliver.
Jag tittar mig i spegeln och ser ett par ögon så tomma att de bara bottnar i evigheten.
Jag kastar en blick ut genom fönstret och ser solen värma upp baksidan av huset, där vi har tillbringat så mycket tid tillsammans.
Naturens kraft.
Efter en vinter ska allt åter gro; träden ska få blad, gräset ska bli grönt och så småningom kommer den sommar som alla längtar efter.
Jag drar en djup suck.
Det blir en sommar utan dig. Utan din fantastiska personlighet, utan dina varma kramar, utan dina underbara kommentarer och utan dina förlösande gapskratt.
Solen kommer inte att lysa med samma intensitet, trädens blad blir mindre och gräset får inte samma, självklara, gröna färg.
För du har lättat från din kropp, från den konkreta materia som vi alla har lärt känna som Oliver. Du har klivit in i en annan dimension, i vilken allt förefaller möjligt.
Även med den vetskapen kan jag inte komma ifrån den bottenlösa tomhet som jag upplever.
Älskade Oliver, jag saknar dig så mycket att det gör ont.
Med det sagt ska vi som är kvar i den här dimensionen resa oss, och leva ett liv med stöd av varandra. Det blir en resa att hantera.
Det är precis som i den sista låt du hörde i ditt liv, bara timmar innan du av någon märklig anledning gick bort. Det var temalåten till vårt favoritlag, Liverpool FC.
You’ ll Never Walk Alone.
Puss och Kram
Pappa
Oliver - Jag hade förmånen att få arbeta vid din sida
Oliver - Du var snabb i tanken, glad i sinnet
Oliver - Vi, du och jag snackade politik
Oliver - Du skrattade och kallade mig för Stefan Löfven!
Oliver - Vi glömmer inte dig
Oliver - Jag glömmer inte dig
Oliver - Du har stämplat ut från jordelivet och in i himmelriket
Oliver - Tänk på oss ibland, vi tänker på dig!
Oliver - Tack för skratten, minnena, vänskapen som arbetskolleger.
Oliver-Vi minns alla fina stunder med dig, både bakom karamelldisken som på släktens träffar.
Vi saknar dig och tänker på dina nära och kära.
Jag vill tacka dig för alla fina minnen vi har delat.
Man trodde ju att livet precis hade börjat och att du som alla andra skulle följt med på resan.
Önskar att du kunnat fått veta hur mycket du har betytt för mig genom åren.
Saknar dig polarn
Finaste Oliver - du var så godhjärtad och otroligt snäll och varm i din personlighet.
Obegripligt att du inte finns här längre.
Så saknad.
Oliver, du kommer för alltid att finnas kvar i våra hjärtan med ljusa och roliga minnen. Du är älskad och saknad.
Kram Tommy & Susanne
Oliver, du kommer för alltid att finnas kvar i våra hjärtan med många ljusa och roliga minnen. Du är älskad och saknad.
Kram Tommy & Susanne
Fina, fina Oliver ❤️ Du kommer alltid finnas kvar genom alla minnen och roliga stunder
Du har lämnat ett stort tomrum i våra hjärtan, saknar dig så det gör ont! Är så otroligt stolt att ha varit din vän och kompis i nästan 24 år! Älskar dig Oliver ❤️
Brossan
Min finaste systerson! Tack för allt roligt vi upplevt tillsammans - från bagels i massor till matte i vardagen...
Älskade Oliver du fattas oss...
Så otroligt snäll, glad och rolig!
Kom alltid med ett leende på läpparna när vi sågs. Varje gång man kom till jobbet och var trött så piggade du upp en.
Vila i frid min vän, så ses vi där uppe igen
Vi tänker på dig o din familj ❤
Finaste Oliver, du är saknad ! Kommer ihåg alla gånger du var hemma hos oss med värme - dina glada skratt !
Våra tankar går till dig och din familj
Ibland är livet så orättvist Oliver, ditt liv hade ju precis börjat
Jag är så otroligt tacksam att jag få ha dig som min storebror ❤️❤️
Älskade Oliver - jag saknar dig så❤️
Vila i frid Oliver. Våra tankar går till dig & din familj ♥️
Alla matrådsmöten hade aldrig varit så roliga om det inte vore för dig!
Sov så gott Oliver och tack för alla skratten du gav.
Oliver - du kommer alltid att vaka över oss❤️
Tänk på oss - vi tänker på dig!
God jul Oliver ❤️
Tack för alla fina minnen
Tänker på dig.
Med dig hade man aldrig en tråkig stund, kommer aldrig glömma ditt smittsamma skratt och alla roliga stunder vi delat tillsammans. Du kommer för alltid vara saknad!
Sov gott kompis
Vila i frid Oliver
Vila i frid.
Vila i frid!
Oliver. Ditt leende och ditt skratt är något jag alltid kommer bära med mig. Du har förgyllt min uppväxt, mitt liv, genom att vara den du är. ❤️ Vila i frid, bästa Oliver.
Vila i frid Oliver
Tack för glädjen du givit och framför allt för alla skratt tillsammans.
Vila i frid Oliver.
Går inte beskriva sorgen som uppstod när du lämnade oss. Men samtidigt vill jag minnas alla fina och roliga stunder med dig. Alla skratt i skolan och vår fantastiska resa utomlands. Har otroligt många fina minnen med dig som jag aldrig kommer glömma.
Saknar dig Melle ❤️
Det gör så ont att mista
och förstå vad man tagit för givet
Alla vi som saknar dig Oliver
kan finna tröst i våra varma minnen av dig
men idag gör de outsägligt ont
Till Olivers underbara familj,
Vi tänker mycket pa er
Stor varm kram
Vila i frid Oliver.
Vi tänker på er alla.
❤❤❤❤
Vi tänker på dig och din familj och minns alla stunder vi kämpade tillsammans.. Vi saknar dig Oliver!
Vi tänker på dig Oliver och på dina nära och kära❤️
Tack för de fina minnena vi fick tillsammans då vi var i Monaco och såg Formel 1 Bosse och Philip Folkesson
Vila i Frid
❤️
Vila i frid fina Oliver!
Med varmt deltagande.
Du är så saknad av oss alla i Nya Zeeland.
Våra tankar finns hos dina nära och kära.
Älskade Oliver du finns för alltid i våra hjärtan!
I ljust minne bevarad
Sov gott Oliver vi saknar och älskar dig så. Anders & Sebastian
Varje dag är värdefull
Med all vår kärlek...
Sov i ro ?
Våra tankar finns hos dig & dina nära ?
❤️ Oliver, du är så saknad ❤️
Vila i Frid
Tänker på er. Varm kram från Eva med familj❤️
Älskad & saknad
Tänker på dig